Från en tillvaro i diplomatins tjänst i Berlin, Ankara, Washington, Bonn, och som byråchef och UD:s presschef, tillträdde Olof Rydbeck (1913 - 1995) som ny radiochef till Radiotjänst 1955. Under hans femton år i ledningen växte Sveriges Radio från cirka 500 till bortåt 4000 anställda. Från 1 radiokanal växte det till 3, och radiomonopolet utökades till ett TV-monopol med 2 TV-kanaler. Det som utvecklades mest under dessa år var journalistikens integritet inom företaget, från en artig frågeställare med mössan i hand, till en mer vågad, och i extremfall "skjutjärnsjournalistik".

Redan vid våren 1960 var man på Sveriges Radio väl förberedda på att Radio Nord bokstavligt var under uppsegling. En uppvaktning gjordes hos statsrådet Gösta Skoglund på kommunikationsdepartementet av Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg, verkställande direktören Olof Rydbeck och teknikchefen Erik Mattsson, för att direkt till regeringen föra fram att den situationen skulle kunna uppstå att "svenska folkets egen radio" av penningbrist måste vara tyst under dagarna samtidigt som en kommersiell sändare skulle nå stora delar av landet med sina reklamprogram.

Sådan blev också den faktiska situationen vid Radio Nords premiärdag den 8 mars 1961. P1-kanalen hade då i vanlig ordning sitt förmiddagsuppehåll, och P2 sände paussignaler.

Radio Nords premiär 8 mars 1961 Två timmar lång inspelning som inleds 12 minuter före kl.10 när själva premiären drar igång med "Bye bye blackbird" - "Med allt nytt i ton och ord, kommer här Radio Nord".

Röster i Radio TV 8 mars 1961 där programtablån visar att både P1 och P2 hade sändningsuppehåll när Radio Nord passade på att ha sin premiär.

Röster i Radio TV 9 augusti 1961 där Melodiradion har kommit in. P2 sänder redan från kl 06.00 och nattradion sänder i P1 till kl 02.00. Ännu inga dygnet runtsändningar, men snart.

Som jämförelse: Röster i Radio TV den 30 juni 1962 där det är helt annorlunda mot 16 månader tidigare. P1 sänder dygnet runt med nattradio.

Innan Radio Nordpremiären hade monopolradions anhängare kunnat känna viss tillförsikt att projektet nog skulle misslyckas - att sändningarna aldrig skulle komma igång. Dessa anhängare fanns inte bara i den socialdemokratiska regeringen och kommunistpartiet – även centerpartiet såg monopolet som väsentligt att skydda. Men för denna politiska gruppering brann det nu i knutarna sedan tidiga lyssnarundersökningar tydligt indikerat att Radio Nord blivit en framgång hos lyssnarna. Monopolanhängarna upplevde det som ett framsteg för ökad kommersialism och kulturell förflackning - ett hot mot den goda ordning man i mer än 35 år ansett sig ha med radions monopol.

Ljudingenjör Carl Ragnar Fröjd (1928-2001) i programkontrollen på Kungsgatan 8 i juli 1961. Han hade tre ingenjörsexamina och åstadkom ett ljudtekniskt kompendium kallat REDA; Radioteknikerns Elementära Data, se , som han sålde och för pengarna åkte till USA i tre månader. På bilden nedan ser vi Carl Ragnar köra inslag för programmet Journalen, där det gällde att vara snabb med att starta rätt band i tid, och att hinna byta bandtallrikar så att alltid rätt inslag fanns förberett för start. Märk att slipsen kommit på sned och är i rörelseoskärpa. En viss stress att vara tekniker för Journalen...

Här ser vi musikteknikern Bernt Berntsson som ägnar sig åt bandredigeringens ädla konst. Det är 2 Telefunken M5-bandspelare han har framför sig, och bakom honom skymtar ett par EMT 927 grammofonverk.

Från det här kontrollbordet gick bland annat "Barnens brevlåda" med Farbror Sven

En nattradiosändning med programrubriken "Nattugglan" från studio 3 på Kungsgatan 8 i juli 1961. Olle Willéns ryggtavla närmast kameran, och producenten till höger om honom är Karl Haskel. Bakom glasrutan inne i studion syns närmast till vänster prodsekreteraren Mona Radne (sedermera fru till Karl, och mer igenkänd som Mona Haskel), och bakom henne programledarinnan Lill Lindfors. Till höger med luren hennes bisittare som programledare, Kjell Stensson. Nedan ses tekniker och prod. ur annan vinkel med närmast kameran två bandmaskiner. Till höger en Telefunken M5 och till vänster om den står den lite större Telefunken T9.

Universalgeniet, "ljudfadern" Kjell Stensson i nattradiostudion Kungsgatan 8 i juli 1961. Cigarrettrökning var på den tiden OK. Rökare var vanligare än icke-rökare och tändstickor och askfat fanns överallt, på mixerbord och studiobord. Men kostym, vit välstruken skjorta och slips var minsann inget man kunde släppa på.

Pekka Langer och Sommartoppen. Han förkroppsligade totalt detta program och gjorde det varje sommar till årets "happening". Här är han dessutom biljettkontrollör vid publikinsläppet vid någon folkpark någonstans.

Här är en bild till på Pekka Langer och Sommartoppen - han syns längst upp till höger på bilden, och närmast kameran ser vi "spökrösten" som gömmer sig och mikrofonen bakom en resväska som bildar skärm för att ingen i publiken ska kunna läsa några läpprörelser som avslöjar röstningsläget. Till höger om honom ser vi mannen som kontrollerar Mentometerns visarutslag - det var noga att allt skulle gå 100% rätt till!

När det inte var sommar och Sommartoppen så hördes Tio i topp på lördagarna kl 15 i P3. På bilden till vänster syns "spökrösten" Carl-Eiwar beredd med leksaksgeväret som gav det karaktäristiska knattret som ljöd när man skulle rösta med mentometerknappen nedtryckt. ‹ Den åtråvärda biljetten! TV-rutan kring SR-loggan markerar att i koncernen ingick även "Sveriges Radio Televisionen"

Bild från 1964 som visar ett SR-kontrollrum ur en produktkatalog från Telefunken, och här ser vi två Telefunken bandspelare modell M5 A (rör-modellen). Det är radiostudion i Uppsala och inne i studion syns Gösta Knutsson. Teknikern verkar vara Bertil Stillström som tiotalet år senare hamnade på Radio Halland i Halmstad. Som studiomonitor har man elektrostathögtalare från Quad, här riggad för närfältslyssning eftersom utrymmet mellan kontrollbordet och väggen in till studion är ovanligt trångt, mycket trängre än k-rum i Radiohuset i Stockholm. Mixerbordet är ett KB 08, där KB anger "kontrollbord" och "08" för åtta reglar (plus lyssningsreglar i gruppen till vänster). Det konstruerades av bl.a Einar Engman på SR TKALA. Reglarna var nedsänkta i panelen och vissa hade inkopplingsbar "loudness". Toppnivåmätaren som syns i en svart låda framför teknikern gick under namnet Disa, ett danskt märke. Det var en så kallad spegelreflexmätare och på instrumentet internt var monterad en liten spegel som belystes av en ljusstråle från en lampa. Spegelns ringa massa gjorde instrumentet snabbare än i instrument som driver en mekanisk visare - den lilla vridningen av spegeln vinklade ljusstrålen som på så vis ersatte visaren och gjorde att ljuset skickades ut över en stor skala med en ljusprick på Disans fönster framtill. Instrumentet hade faktiskt den integrationstid som senare gjordes till Nordisk PPM-skala, nämligen 10 millisekunder. Studiomiken är en Neümann M49 med rör. Studiobordet var med ett hål i för att dämpa nära reflexer under miken. Ljudkvaliteten var hög och skulle fortfarande överträffa utrustningar som idag anses ligga på topp. Alla inspelade band från den här tiden lät mycket bra. Men det som mest avviker från hur det ser ut i en radiostudio idag är teknikerns garderob och frisyr, och den askkopp som står och tronar till vänster om teknikern på bordet.

Här gällde att agera med kraft om inte regeringen skulle tappa kontrollen över radion i vårt land. Med närvaro av representanter från fem departement diskuterades möjligheten att med insatser från Flottan kapa Radio Nords sändarfartyg ute på öppna havet. Även störningssändningar diskuterades enligt de metoder som tillämpades av Sovjet för att störa ut misshagliga radiostationer. Förslaget kom ursprungligen från några chefredaktörer inom A-pressen, däribland Aftonbladet och Arbetet. Bägge idéerna föll dock på de internationella förvecklingar som kunde riskeras med så dubiösa aktioner mot mål utanför svenska territorialvattengränsen. På dagordningen fanns också att disklutera möjligheter att skattetekniskt straffa "piraterna" och förbud mot att bunkra mat, att alltså svälta ut piraten. Det var idéer som påminner om hur man ibland försöker bemästra terrorister, och det var möjligen så som regeringen upplevde piraterna.

I ett mer fredligt försök att återfå kontrollen tillsköt regeringen höjda ekonomiska anslag till Sveriges Radio med det direkt uttalade uppdraget att konkurrera bort Radio Nord. Stig Olin, producent och legendarisk programchef på Sveriges Radio, sa vid något tillfälle att så här snabbt som under Radio Nords tid hade Sveriges Radio aldrig fått pengar. Det var också direkt från regeringen som ordern att starta Melodiradion kom, och även namnet Melodiradion kom från regeringen.

Steget från ord till handling har sällan varit så kort som i det här fallet. Så sent som på kvällen den 4 maj 1961 togs beslutet på kommunikationsdepartementet, enligt artikeln från Expressen den 5 maj. Mindre än 12 timmar senare gick alltså starten för Melodiradion kl. 06 i P2-kanalen med Bo Berntsson som Melodiradions förste hallåman. Denna snabba programändring mötte inga hinder eftersom det normalt annars hade varit sändningsuppehåll i P2 till 17-tiden. Programmet bjöd blandad populärmusik enligt samma mall som Radio Nord, men utan de varje timma återkommande nyheterna som Radio Nord hade haft sen nästan en månad. Det som blev den första tidens främsta lockbete för lyssnarna startade den 8 maj - då hördes Pekka Langer mellan 12 och 13 f.f.g. i Det ska vi fira.

Med Melodiradions start inträdde en radikal förändring av radions utbud. Under budgetåret 60-61 uppgick sändningstid för lätt musik till knappt 3300 timmar för att nästa år öka till 6000 timmar, och ytterligare ett år senare till 9000 timmar, vilket innebar att faktiskt långt mer än hälften av hela Sveriges Radios programutbud utgjordes av lätt musik.

De som tidigare ondgjort sig över kulturell förflackning i radion fick nu verkligen vatten på sin kvarn. Många ansåg detta musikskval ovärdigt Sveriges Radio, som nu ansågs lägga sig platt för den allra tarvligaste smakens pockanden. Vid kanalomändringen 1960 hade P2-kanalen avdelats för att bära fram de lite ”tyngre” programmen, men nu upplevdes den istället bli forum för skvalmusik. För flertalet bland lyssnarna var nyheten ändå mer än välkommen. Allra mest för de som bodde utanför Radio Nords täckningsområde. Men inom täckningsområdet behöll Radio Nord fortfarande sin dominans om lyssnarna.

Torsdagen den 7 juni 1962 inträffade det radiohistoriska att Sveriges Radios sändningar för sista gången avslutades inför natten genom att spela nationalsången. Påföljande dygn inleddes dygnetruntsändningarna och starten för nattradion, som på den tiden gick i P1-kanalen.

Den 7 juli 1962 fick den nya P3-kanalen sin premiär, men än så länge bara över FM-sändare i Hörby och Göteborg. Tre veckor senare hade P3-utbyggnaden kommit så långt att även Stockholm, Sundsvall och Boden hade P3-sändare. Utbyggnaden fortsatte successivt, och 1964 fastslog man att P3-kanalen var utbyggd till samma täckning över riket som de andra 2 kanalerna.

1966, den 12/12 kl. 12, genomfördes den kanalomläggning som i stort kvarstår än idag. Då blev P1 det talade ordets kanal, P2 musikradio med främst seriös musik. P3 blev kanalen där Melodiradion äntligen fick ett hem tillsammans med övriga mer populära program, och för de flesta lyssnare blev det denna kanal man hade konstant inställd på radion. Året 1966 hördes i svensk radio en helt ny programtyp som sen skulle bli alltmer vanlig, "Telefonväktarna" med de populära Moltas Eriksson, Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langer.

Regionalradion med sina nyhetskvartar insprängda i P3, morgon/middag/kväll, omvandlades 1977 till den nya Lokalradion med paraplyorganisationen Sveriges Lokalradio AB - LRAB. Från politiskt håll beslöts 1978 om namnbyte från Sveriges Radio till Sveriges Riksradio AB men 1993 byttes återigen namnet till nygamla Sveriges Radio. 1979 fick den jättestora monopolradion oväntat hård konkurrens av den pyttelilla närradion - i alla fall i ett par års tid innan regeringen - då borgerlig - förbjöd de mest populära föreningarna.

1993 fick Sveriges Radio sin P4-kanal, men samma år fick SR konkurrens av de privata lokalradiostationerna, som numera delats upp i kartellen Stenbeck / Bonniers. Därmed blev också det svenska radiomonopolet till slut brutet - 32 år efter Radio Nords premiär. Men trots förlusten av sin förra, ämbetsverksliknande position, har det moderna och lite friare Sveriges Radio ändå lyckats ytterligare förstärka sin betydelse som Sveriges viktigaste, och nu kanske dessutom mest omhuldade medieföretag.

Ännu mer noteringar om Sveriges Radio från förr och om SR:s personal finns på webbplatsen för Radions och Televisionens Pensionärsklubb