Föreningen Ljudmixarna

Söndagen den 12 augusti 1979 genomförde Föreningen Ljudmixarna sin spektakulära premiärsändning under namnet Radio SBC. Den startade kl. 14 med direktsändning fram till kl. 17 över Stockholms närradio på FM 88MHz.

Innan vårt inhopp i programtablån rådde tomheten där. Men efter vår tillkomst skulle tiderna före och efter vår sändning bli mycket attraktiva att få för andra, som genom oss fick draghjälp att nå publiken.

Det fanns visserligen andra musikföreningar på 88 MHz som bidrog till att göra närradion het och attraktiv för samma, främst tonåriga, publik. Men helt klart är att SBC blev den starkaste publikmagneten och vi blev också stilbildare för andra. När vi kom med något nytt hakade de andra på med samma sak. Det kunde handla om jargong, musikstil, programstil, tilltal eller enklare fraser som "just för dig" eller "musik-megahertz". Hade det hörts på SBC var det rätt i tiden och togs genast upp hos de andra.

Per Olsson, Maud Wikander, Bagarn. Lasse Lundeberg vid spakarna.
-music the way you like it-

Från början och framledes var Lasse Lundeberg centralfiguren i SBC. Han och Åke Holmberg hade i de yngsta tonåren fångats av Radio Luxembourg och annan liknande popradio, och inspirerade av detta försökt göra radio hemma och att sätta ihop jinglar, löda ihop apparat-tillbehör som t.ex. mixers. Med tiden tillkom fler i detta radioentusiasmerade gäng.

Namnet SBC, var kom det från? Jo, det var Åke som ur "Saltsjöbadens Broadcasting Corporation" satte ihop SBC - det lät häftigt och stort. Åke hade också sändartekniska kunskaper och lyckades bygga sändare så att de kunde köra radio på riktigt, som pirater, på 88MHz som då var den vanligaste frekvensen för piratradio. Men SBC hamnade ändå inte bland de FM-pirater som blivit kända i Stockholmsområdet; Lasse ville inte bryta mot lagar som gäller för radio.

När vi 1979 slog oss samman och ansökte om sändningstillstånd i närradion skedde detta med det av Lasse påhittade namnet Föreningen Ljudmixarna. Inför detta steg hade vi träffats i Peter Casselryds hem i en villa i Tullinge. Där drogs vi samman - ett tiotal radioentusiaster - om ett projekt som från start var avsett att vara "i hästväg". Det var kort om tid, och som jag minns det mindre än en vecka kvar innan det hela skulle utmynna i vår sändningspremiär.

När premiären gick igång var det som om någon dragit ur en propp, och nu vällde fantasin och friheten fram och ökade ständigt farten. SBC var igång och blev snabbt den största publikmagneten. Vi var ett gäng med särskild hängivelse för mediet radion. Alla hade vi hört mängder av amerikansk eller engelsk radio och älskat det vi hört, men lidit av det mesta vi hört i svensk radio. Nu tog vi chansen att visa hur kul vi tyckte att radio kan få vara.

Det här är gänget som var med om SBC i starten:
Lasse Lundeberg, Åke Holmberg, Per Olsson, Sven Hallberg, Peter Casselryd, Micke Ewerts, Bosse Nyberg, Maud Wikander, Hasse Eriksson och jag Ingemar Lindqvist.
Jag kom med i SBC-gänget tillsammans med mina kumpaner från Radio 98, där Sven Hallberg, Hasse Eriksson och jag hade sänt piratradio under året 1978. Du kan läsa mer om oss "Radio 98:or" här>. Innan vi anslöt till SBC-gänget hade vi i ett par månader sänt i närradion under namnet Radio Starport via Radio SUS.

Under premiären var vi också ett gäng ute på stan bland folk – främst där det fanns mycket bilar som vi hejdade med uppmaningen att ”ratta över till 88MHz, för där finns något spännande att lyssna på”, och vi delade ut vår enkla förstling till dekal och hjälpte gärna folk att sätta upp den i bilens bakruta. Redan i premiären hade vi också tillgång till trådlös kommunikation utifrån stan till studion och använde oss av möjligheten till intervjuer i direktsändning. Vi hade egna experter i gänget för OB-sändning: Micke Ewerts och Åke Holmberg.

De första SBC-sändningarna gick från en professionell studio på företaget AV-elektronik på Sveavägen, där Lasse tidigare varit anställd och fortfarande anlitades. Från och med ungefär 5-6:e sändningen gick programmet istället ut från en studio uppbyggd i Lasses vardagsrum i en lägenhet 5 trappor upp på Banérgatan 48. Där hade han två Technincs skivpelare modell SP10, två Technics kassettdäck, enkel mik, passiv hembyggd telefonlåda, passiv rattmixer som Lasse hade byggt själv av delar från Elfa, 2 kompressorlimiter Urei LA 4 på hela paketet, och de fungerade även som linjesteg. Fram till hit gick signalen i stereo mode, men monokopplades före den s.k. ULOn -utläggningsomkastaren- som var en blå dosa med en tryckknapp och ett litet mekaniskt visarinstrument där visarnålen gick upp till ungefär mittläge som indikering när man var on the air. Närradion sände på den tiden bara mono.

En effektiv metod att nå vår målgrupp var SBC-festerna som vi anordnade då och då på diskotek där våra medlemmar antingen kom in gratis eller till kraftigt rabatterat pris. Som här på bilden en SBC-fest på discoteket Tramps. Sven Hallberg skymtar i discjockeybåset och Lasse L med okänd person med ryggen mot kameran. Tjejen till höger var då disc jockey på en kortlivad FM-pirat som hette Radio Rabbit, som bör ha varit den första som sände i stereo. Här hjälper hon till att sälja de så populära SBC-tröjorna till publiken.

SBCs yttersta motpol var Radio Klara, ett kollektiv med bland andra Stockholmspartiet som ägare. Från dem fick vi många arga slängar och kallades i bästa fall "kommersiella populister". De angrep SBC främst och ville stoppa även övriga musiksändande föreningar i närradion. Men en gång inträffade det oväntade när Lasse Lundeberg inbjöds att i deras sändning tala sig varm för den typ av radio som vi strävade efter. Inspelningen finns i tabellen nedan.

Vad som ändå är i starkt minne är den stora gemenskap som fanns mellan de övriga så olikartade människor och vitt skilda intresseriktningar som hade råkat samlas inom närradions gemenskap. Alla drevs av en entusiasm och en gemensam önskan att göra närradion till en succé. Möjligen fanns ett märkligt dualistiskt budskap från politiska organisationer att sända disco och försöka i detalj efterlikna allt vi gjorde, men samtidigt i alla instanser verka för att vi skulle bort från närradion, vilket de med tiden också lyckades med. Mest hätskt märktes detta från s-märkta organisationer, vilket absolut inte var oväntat, men det som verkligen var förvånade var att det egentligen inte var någon skillnad vilket politiskt parti det gällde. Även moderaterna valde att år efter år ha en "medieexpert" tillsatt som ständigt återkom med krav på att de s.k. "discoföreningarna i närradion" borde avstängas. Även folkpartiet verkade i samma riktning, och det var till syvende og sidst genom insatser från folkpartiet som vi blev utkastade.

Sven Hallberg bisittare i Banérgatanstudion.

Till vår förvåning fann vi också att man i det stora Radiohuset plötsligt började göra program för ungdomar. Eldorado startade 1980 på Riksradion som det direkta svaret på SBC.

Samma omvändelse inträffade på Radio Stockholm, där de ända sen starten varit fixerade i ett proletärromantiskt synsätt som totalt genomsyrade deras program. Men efter närradions tillkomst slog de om och blev hejdlöst kommersiella och sålde gärna programtid åt skivbolagen för uppgjorda artistintervjuer i Sommarpuls med Ulo Maasing & Staffan Dopping. Programmet fick senare heta Storstadspuls och så blev det rätt i tiden, och endast möjligt först då.

Nya vindar blåste, eller snarast stormade, på Radio Stockholm och på Riksradion, därför att man överrumplats av konkurrens från den lilla myggan närradion och blivit rädda att tappa greppet - och den viktiga prestigen - om främst den yngre publiken.

I samma veva igångsattes en undersökning mot oss. Det hade kommit till kännedom att SBC:s discjockeys fick promotionskivor från skivbolagen. Här såg (s) och deras representanter i Närradiokommitten en efterlängtad chans att komma åt oss. Man hade dessutom kommit på idén att om man vänder bokstäverna SBC bakochfram så fick man namnet på det dåtida mest dominerande skivmärket CBS, och idén de fick ur detta var att vårt namn skulle vara en dold hemlig reklam för skivmärket. Men när undersökningen om promotionskivor kom fram till att Sveriges Radio, och i ännu högre grad Radio Stockholm, var stora och ogenerade mottagare av promotionskivor, lades plötsligt utredningen ner eftersom det inte fanns någon utsikt att få det svar man önskade. Undersökningen visade dessutom att skivbolagen inte alls uppskattade SBC eftersom vi spelade hitsen långt innan skivbolagens egna import hann få in skivorna till försäljning i Sverige vilket förfelade den turordning de ville ha.

Från början av 1981 hyrde vi en liten butikslokal på adressen Nynäsvägen 319 i området närmast Blåsut, nån kilometer söder om Gullmarsplan. Idén med en SBC-lokal blev en flopp. Vi hade annat, inte minst allt arbete kring programmen, som var mer värt att prioritera. I lokalen hade vi i alla fall några möten för oss 7-10 närmast sörjande, men lokalen var och förblev i stökigt skick med lagerhyllor / kartonger innehållande SBC-knappar / affischer / dekaler m.m. liggande mer eller mindre på golvet. Ett trivsammare ställe för våra interna möten var hemma hos Bosse Nyberg, som bodde vid Bergsunds strand nära Hornstull.

Det som till slut stoppade SBC var den nya närradiolag där alla sändande föreningar fick kravet på sig att ansöka om nya sändningstillstånd, då de gamla sändningstillstånden löpte ut den sista juni 1982. För att kunna få sådant sändningstillstånd hade den särskilda regel tillskapats som stadgade att "Sändande förening skall ha annan huvudsaklig verksamhet än att sända närradio". Föreningen Ljudmixarna var bland de allra första att lämna in ansökan om nytt sändningstillstånd, men fortfarande när vi genomförde vår allra sista sändning i slutet av juni 1982 hade vi ännu inte fått något besked från Närradiokommittén - den myndighet som utfärdade tillstånden. Vi kunde alltså inte ge några besked till våra lyssnare ens i vår sista sändning den 30 juni om det kunde bli någon fortsättning på vår verksamhet.

I ett samhälle där man ärligt värnar om yttrandefriheten skulle naturligtvis de gamla sändningstillstånden haft fortsatt giltighet intill dess att frågan om förnyat sändningstillstånd hade behandlats hos närradiokommittén. Men långt efteråt fick vi det negativa besked vi befarat. Vi överklagade men beslutet stod fast.

För mig och för de övriga i SBC var det självklart så att paragrafen var tillkommen i avsikt att få bort den typ av musiksändande föreningar som SBC var. Men, för att skydda politikerna mot risken att vi i våra sändningar skulle rikta kritik mot vår påtvingade avstängning hade de tänkt ut det så fegt att vi inte skulle få något besked om vi skulle få förnyat sändningstillstånd - förrän på hösten - långt efter att vi sänt för sista gången. Lasse Lundeberg kunde därför i sista SBC-sändningen inte ge lyssnarna besked om vi skulle komma tillbaka i fortsatta sändningar. Vi vågade inte heller "kasta sten i glashus" och uttrycka vår ilska över den rävsax vi hamnat i eftersom vi var rädda att försämra våra chanser. För mig gav allt det här nya insikter om hederskänslan inom svensk politik.

Du hittar ännu bättre information om SBC här:
SBC PUNKT RADIOLARS PUNKT COM

Ljudinspelningar 
Här nedan följer ljudinspelningar, och de flesta har mycket ambitiöst gjorts på rullband från början, men även svajiga kassettradioinspelningar förekommer. En del ljudfiler har levererats färdiga till mig, och några tyvärr med lägre antal kbps än vad som hade varit önskvärt.

Kvaliten varierar alltså, från toppklass till skrutt, men bättre en dålig inspelning än ingenting alls!

Hör av dig med mail till mig om du har SBC-inspelningar att låna ut!