|
|
|
Reginald
Fessenden var först
med: |
| |
•
en metod för kontinuerliga vågor |
|
| |
• sändning
av mänskliga rösten i radio |
|
| |
• en detektor
för kontinuerlig vågor |
|
| |
• den princip
för radiomottagare, kallad heterodyn, som fortfarande
är gängse |
|
| |
• tvåvägs
radiotelegrafi över Atlanten |
|
| |
• trådlös
sändning med röst och musik |
|
| |
• trådlös
telefoni (röst) över Atlanten |
|
X Den kanadensiskfödde
fysikern Reginald Fessenden (1866-1932) var ingen novis inom
radiotekniken. På 1880-talet var han en av Edisons närmaste
assistenter och utnämndes 1892 till professor i elektroteknik.
Han var den förste som kunde tämja radiovågorna
så att de övergick från att alstras i den
primitiva formen som fräsande gnistor istället alstrades
som kontinuerligt svängande vågor. Fessenden var
först att ta fram just den grundsten för radiotekniken
som kallas bärvåg. Han var först
att utnyttja denna bärvåg till det som brukar kallas
AM, amplitudmodulering.
Den första dokumenterade radiosändningen med talat
innehåll genomförde Fessenden den 23 december 1900
men mer uppmärksammat blev det när han juldagen
1906 även sände sång och musik. Han spelade
fiol och sjöng under utsändningen och spelade även
musik från en fonograf. Men de enda som hade förutsättning
att höra hans sändning var radiotelegrafister på
kustradiostationer och ute till havs som kanske trodde att
de upplevde något himmelskt under när de mitt bland
morsesignalerna kunde höra »Stilla natt»
och en röst som läste Julevangeliet.
X Den första
offentliga och inför allmänheten i förväg
utannonserade sändningen av radio med musikaliskt innehåll
ägde rum den 13 januari 1910. Det var en experimentsändning
där flera av de då mest berömda operasångarna
framträdde, bland andra den avgudade Enrico Caruso.
Sändningen genomfördes genom att en mikrofon på
scenen i operahuset Metropolitan i New York var kopplad
via telefonledning till den radiotekniske fysikern Lee De
Forests laboratorium, där själva radiosändaren
på 500 watt fanns.
X Det fanns väldigt
få radiomottagare på den tiden, kapabla att
fånga upp denna radiohistoriens första »OB-sändning».
Utöver de som fanns vid sändarstationen fanns
mottagare ombord på fartyg i New Yorks hamn och större
hotell på Times Square och på auditorier där
inbjudna journalister hade beretts plats vid mottagarapparater.
Förutom dessa mottagare för de mer prominenta
hade dessutom anordnats publika mottagare med hörlurar
vid flera väl utannonserade platser i New York.
Experimentsändningen bedömdes dock som ett misslyckade,
främst beroende på de dåtida mikrofonerna,
som hade för dålig förmåga att med
tillräcklig kvalité fånga sången
på scen. Bättre fungerade det i de fall sångarna
kunde gå fram och sjunga mer nära mikrofonen.
X En tröst var
i alla fall att rapporter kom in om att sändningen
hade hörts 20 km bort på ett fartyg till havs,
och också så långt bort som i Bridgeport,
Connecticut, cirka 5 mil norrut från New York.
Under de här åren, före eller under Första
Världskriget, var det bara yrkesverksamma telegrafister
och entusiastiska amatörer som kunde utnyttja radiotekniken.
Förutsättningen var att man hade de då avancerade
specialkunskaper som krävdes för att bygga en
radio själv. En person som stämde in i denna beskrivning
var Frank Conrad (1874 – 1941), biträdande chefsingenjör
hos Westinghouse. Han hade lyckats samla några kollegor
för den nya tekniken och själv byggt en radiosändare
på 100 watt – en på den tiden (1916) enastående
bedrift. I början (1916) sände han med stationssignalen
8XK från Pittsburgh, Pennsylvania. Hans sändningar
hördes vida omkring, och han började även
sända musik förmedlad från fonografrullar.
Vice-VDn på Westinghouse, Harry Philip Davis, entusiasmerades
av hans försök och förstod radions potential
som ett massmedium, och framför allt; något som
kunde bli en god affär för Westinghouse. Han insåg
att om radioprogram kan sändas så att programmen
lockar en stor publik så kommer allt fler människor
att vilja köpa radiomottagare. Av vilket märke?
jo, naturligtvis Westinghouse, det var tanken. I november
1920 har man tilldelats stationssignalen KDKA och direktsänder
rapporter om det pågående amerikanska presidentvalet.
När man samtidigt började utnyttja radions snabbhet
att leverera nyheter långt före tidningarna väckte
detta sensation. Stationen var även den första
att sända reklam, bland annat för varuhuset Joseph
Horne som gör en reklamkampanj för en Westinghouse
radioapparat för endast $10 som påstås
vara särskilt bra för att höra KDKA - inom
två år har 100 000 sådana radioapparater
sålts.
X Allt fler företag
följer efter i Westinghouse's spår. Företagen
får sällskap av universitet, kyrkor, föreningar
och tidningsföretag, men även många enskilda
personer startar egna radiostationer med enkla resurser.
Ofta var det kanske bara det att man ville visa att man
följde med strömningarna i tiden, att man var
tekniskt sinnad, och framför allt modern, och den nya
tekniken blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland
bli mycket amatörmässiga med personliga förmågor
från det närmaste grannskapet eller kvarteret.
Att höra sina grannar uppträda i radio och sjunga,
eller läsa en dikt, eller kallsvettigt tappa bort vad
det var man skulle säga eller sjunga, blev något
som kunde locka till sig stor publik.
X I Europa var det
först efter första världskriget som den nya
företeelsen började göra sig gällande
och man började angripa problemet också i länderna
i den gamla världen. I England startade Marconibolaget
i London sin sändare 2LO, vilket var begynnelsen till
vad som senare skulle bli BBC. Den första sändningen
skedde den 11 maj 1922, men sändningarna begränsades
i början till bara en timme per dag. I början
sände man enbart talprogram men under sommaren 1922
inleddes försök att sända ut olika konserter.
I dessa tider var det förstås alltid direktsändningar
eftersom man saknade praktiska möjligheter att i förväg
spela in programinslag för senare utsändning.
Programmen från 2LO innehöll inte några
reklambudskap men eftersom sändningarna upprätthölls
av en tillverkare av radioapparater så var det en
indirekt form av kommersiell radio; sändningarnas syfte
var att uppmuntra allmänheten att köpa mottagningsapparater
av detta fabrikat. Lyssnarantalet till 2LO växte mycket
snabbt, och på senhösten, när BBC gavs uppdraget
att ta över sändningarna, uppskattades lyssnarantalet
till cirka 50.000. Premiären för det verkliga
BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände
man bara ett par timmar per dag.
X Uttrycket
broadcasting lanserades i Sverige som rundradio
av Nils Holmberg på Svenska Dagbladet, och de första
reguljära sändningarna startades 1922. Men egentligen
hade den allra första radiosändningen med tal
och musik genomförts så tidigt som den 1 september
1919. Sändaren var vid det tillfället placerad
i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt
inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket
vid Brunkebergs torg i Stockholm [en byggnad
som försvann vid rivningarna på 60-talet].
X På den tiden
var det nog inte många som kunde inse hur stor betydelse
radion senare skulle få. Att denna nya teknik skulle
få en dominant ställning för nyhetsförmedlingen
och att den skulle kunna rymma lycka och berikande som kulturförmedlare
var det nog inte många som då kunde se. Från
starten handlade det enbart om att kommersiellt utnyttja
och testa en teknisk uppfinning. Men på liknande sätt
var det säkert också i boktryckarkonstens gryning
för ungefär 550 år sedan. För andra,
mer insiktsfulla, kom just en sådan jämförelse
med boktryckarkonsten ständigt i centrum. Vad var den
bokliga bildning som denna uppfinning möjliggjort annat
än ett trycksvärtans tyranni? Apostlarna hade
predikat kristendomen för lyssnande skaror, antikens
och medeltidens lärde hade förkunnat sin samlade
visdom för andäktiga åhörare. Det hade
på varje punkt varit ett personligt förhållande
mellan den givande och den mottagande. Denna levande tradition
försvagades genom de tryckta böckernas opersonliga
tecken. Skriftspråkets symboler var visserligen sinnrikt
uppbyggda; allt det logiska och åskådliga i
tankarna kunde fångas in i deras formvärld, men
inte det som gav tankarna deras mänskliga värme
och fyllighet. Nu kom radion, och med den möjligheten
att återskänka ordet dess personliga tonfall,
dess övertygande och vädjande kraft. Nu kunde
man låta den enskilde komma i kontakt med åtminstone
något av det personliga och levande i ordet, som tryckbokstäverna
stängt ute!
|
|
Selma Lagerlöf
läser framför radiomikrofonen |
Med radion kom möjligheten för alla och envar,
i alla hem, i storstad såväl som glesbygd att
höra den stora sagoförtäljerskan med sin
milda och eftertänksamma röst berätta om
Nils Holgersson och hans underbara resa. Man kunde få
känna den tunga rytmiska kraften i Erik Axel Karlfeldts
sjungande dalmål. Och många andra, som kanske
inte var stora namn inom litteratur och vetenskap, människor
kanske i enkla förhållanden och med ringa bokbildning
- men fängslande personligheter - kunde man få
lära känna genom deras tonfall och sätt att
tala.
Radion var kallad att återskapa
det talade ordets levande tradition!
Ja, så visionärt kunde tankebanorna gå.
På våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen
hos Svenska Radioaktiebolaget och Elektriska Aktiebolaget
AEG ett antal mottagare avsedda för försök
med rundradio. Apparaterna levererades under höstens
lopp och sattes upp hos Tidningarnas Telegrambyrå
och några tidningsredaktioner och hos ett antal av
försöken intresserade officiella personer.
 |
 |
Radiola modell
M60 2-rörs rak mottagare |
Svenska Radioaktiebolaget var då det kanske mest betydelsefulla
företaget för den svenska radions utveckling. I
augusti 1921 uppnådde företaget ett samgående
med Marconibolaget som blev en stark aktieägare. Med
hjälp av världsföretagets know-how och ekonomiska
styrka, och genom rundradions snabba framväxt, fick bolaget
ett nytt fält för sin verksamhet som kom att bli
det huvudsakliga. Bolagets radiomottagare marknadsfördes
under namnet »Radiola», men vid sidan om detta
populära och konsumentinriktade varumärke utvecklade
bolaget också professionella produkter för sändarstationer,
telefoni, och radiotrafik inom sjöfarten.
XPå
Telegrafverkets undervisningsanstalt i Vaxholm fanns en
av Svenska Radioaktiebolaget levererad radiosändare
som användes för telegraftrafik. Den modifierades
för telefoni, och från den 7 september 1922 sände
man grammofonmusik och enklare konserter i varje kväll
återkommande halvtimmeslånga program som utfördes
på stationen, eller som överföringar via
telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna
kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten,
yrkeskorporationer och för välgörande ändamål,
exempelvis under de »Radiodagar» som hade Stockholms-Tidningen
som arrangör i december 1922, och som blev mycket uppmärksammade.
Svenska Radiobolaget började samtidigt med Telegrafstyrelsen
sina sändningsförsök.
X Dessa tidiga försökssändningar
kunde ofta bjuda på en katastrofal ljudkvalitet. Vid
ett tillfälle hade man samlat cirka 400 särskilt
inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins stora sal vid
Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev
det hela så här: Den, en smula högtidliga
stämning, under vilken de första obegripliga tonerna
ur den stora svarta tratten avhördes, lättade
ganska betydligt då fortsättningen kom. Mest
av allt fick man intrycket av en sliten grammofon, vilket
inte förminskades genom att det första musiknumret
utfördes på grammofon från Malmskillnadsgatan.
Så kom programmets pièce de resistance, ett
stycke ur ”Carmen” direkt från Operans
kvällsföreställning. Det föll platt
till marken. En och annan ton av den uppträdande sångerskans
aria, eller vad det nu var - någon identifiering var
icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten,
inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.
X Det var viktigt att
förtroendet för det nya mediet befästes,
och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa
sin första, för rundradio särskilt utvecklade
radiosändare. Det var en Western Electric-station av
den då i Amerika mycket vanliga typen på 500
W. Denna dåtida storsändare arbetade på
våglängden 430m. Den installerades i undervisningsanstaltens
lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den
första ljuddämpade studion inreddes.
XJust där, på
Malmskillnadsgatan, fanns det mäktiga Kungl. Telegrafverkets
högkvarter vars yttre ända sedan det sena 1880-talet
dominerades av det 45 meter höga fackverkstorn i stål
- Teletornet - som uppförts uppe på hustaket.
Gatan ifråga hade för övrigt redan på
den tiden ett rykte som förknippades med lättsinniga
flickor. Med god insyn från vissa av Telegrafverkets
fönster kunde tjänstemännen dagligen smygtitta
på några flickor som ganska oblygt utövade
sin näring utan att dra ned några rullgardiner.
Generaldirektör för det mäktiga Telegrafverket
var den här bredvid avbildade Herman Rydin. Han hade
avlagt hovrättsexamen, haft politisk karriär och
varit t.f. revisor hos Statens Järnvägar. Med
sin position i toppen för Telegrafverket var det faktiskt
han som hanterade sådana, som man kanske kan tycka
enkla ärenden, som att underteckna mottagarlicenser
till medborgarna. Den första radiolicensen i Sverige
erhölls av ingenjören Gösta Fant, den 9 mars
1923. Från samma år kan vi
se en radiolicens tillhörig Henry Isberg i Stockholm.
Nog kan man tycka att det är en lustig prioritering
att det ansågs behöva generaldirektörens
underskrift och även två andra undertecknare
med höga positioner i det statliga verket, den förste
är Seth Ljungkvist, som var chef för Telegrafverkets
Radiobyrå och skulle halvannmat år senare även
bli Telegrafverkets representant i Radiotjänsts styrelse.
En mottagarlicens var tydligen ett viktigt dokument som
inte kunde delegeras ett enda streck nedåt i hierarkin.
XFjorton år
senare, närmre bestämt den 8 april 1937, hade
man hunnit utfärda jämnt en miljon radiolicenser.
Den miljonte var en skräddarmästare i Hudiksvall.
Förmodligen hade Telegrafverket dessförinnan funnit
på idén att låta någon annan instans
än generaldirektören sköta denna hantering.
XTekniken gick framåt
och sändningarna blev av mer permanent karaktär
och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt
mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets
försöksstation, som den kallades, hade sina program
måndag, onsdag, fredag och lördag, medan Radiobolaget
svarade för sändningarna de övriga veckodagarna.
XFörutom pionjärinsatserna
i Stockholm pågick försökssändningar
även på andra platser.

Här ovan ses som ett exempel på en tidstypisk
rundradiosändare som anordnades vid Göteborgs
kustradiostation, där regelbundna sändningar inleddes
den 12 november 1923.
XI Boden tog de sin
början den 1 december 1923 och rundradiosändaren
i Malmö togs i bruk den 11 december 1924.
X I Falun var radiointresset
stort redan tidigt på 1920-talet. Från Falun
fanns då ännu inte någon svensk radiostation
som var hörbar men man lyssnade på utländska,
och bäst hördes Aberdeen och Newcastle. En föreläsning
av en tillkallad ingenjör Fransson från Stockholm
fyllde läroverkets aula till sista bänk, och efter
den föreläsningen stegrades radiointresset så
pass att en radioklubb bildades. Ingenjören Ove Mogensen
blev klubbens främste tillskyndare, och en radiostation
för rundradio byggdes i en byggnad på hans tomt
vid nedre änden av Svärdsjögatan. Stationen
fick den officiella signalen SMZK och Faluns bekanta gruvklocka
blev stationens paus- och igenkänningssignal. För
ekonomin räckte inte medlemsavgifterna långt
men bättrades med hjälp av reklaminkomster och
lokala affärsmän.
X Sändningarna
brukade inledas med musik från något hotell
på kvällen, och en orkester som ofta förekom
i dessa sändningar var Max Formanowski (1886-1949)
som med sin dansorkester var mycket kända främst
i Dalarna men även i övriga Sverige. De kulturella
ambitionerna var höga, och prosten, dr. G. Ekström
höll bland annat föreläsningar om sina fjällvandringar
i Lappland. Även läroverkets lärare höll
föredrag om aktuella ting. En av klubbmedlemmarna som
hade särskilt bra mottagningsförhållanden
med en selektiv radio tog in utländsk musik, vilken
förmedlades via telefonledning till stationen och där
sändes ut i etern igen. Söndag förmiddag
sändes gudstjänsten från någon av
kyrkorna, eller predikan från någon av frikyrkorna.
Efter cirka 4 år från verksamhetens start ökades
de från början endast 15 meter höga masterna
till 50 meter. En industriidkare levererade 6 kraftiga stolpar
av trä, 3 för vardera masten. Stolparna skarvades
med hjälp av särskilda skarvjärn och så
skedde resningen av dem en vacker sommarkväll. Från
starten hade man en sändare med endast 10 watts effekt
men effekten ökades sedermera till 1,5kW på våglängden
370m (810,8kHz).
|
|
Principschema
för det allra enklaste utförandet för
en radio; kristallmotta-
garen, som byggdes i många varianter. |
XDetta var nybyggarandans
tid - i studiolokaler, på sändarstationer och
också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort
för den nya radion, och den verkliga lyssnaren –
amatören – var i överensstämmelse med
detta franska substantivs ursprungliga betydelse en älskare,
nämligen en älskare av sin mottagare. Tidningarna,
inte minst Svenska Dagbladet, skrev mycket om radion och
gav även tekniska beskrivningar och rådgivning
för de som ville försöka att själv bygga
mottagare. Det stora intresset för rundradio ledde
till att det redan under 1922 bildades särskilda radioklubbar.
Den största - Svenska Radioklubben som bildades i december
1922, kunde snart notera ett medlemsantal om hela 500. Svenska
Radioklubben startade dessutom en medlemsidning med namnet
Radio, och klubben skulle få stor betydelse för
radiofrågans fortsatta utveckling.
XProgrammen från
Telegrafverkets försöksstation i Stockholm bestod
av sång- och musikunderhållning, föredrag,
kåserier och uppläsningar. I många fall
bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot
att man vid sändningens början och slut nämnde
den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså
baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet
återkommande programarrangörer kan nämnas
Åhlén & Holms familjetidning Vårt
Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet,
Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman
Martin Öberg. Mycket tidigt söktes kontakt med
verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning och
annan kulturell verksamhet. Man hade överenskommelser
om program från kyrkor, från Operan, Musikaliska
Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms
Arbetareinstitut, Svensk Filmindustri, Stockholms stad,
olika restauranger o.s.v.
XI december 1923 återutsändes
föreställningar direkt från Operans scen,
och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första
offentliga konserten från Stockholms konsertförening.
Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första
radieringen i världen av en offentlig gudstjänst.
Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition
redan nyåret 1923/24, men den första gången
blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel
sändes första gången på nyårsaftonen
1923.
Ett
kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25
mars: |
18:00
|
Språkföreläsning
i franska av lektor C. O. Kock. |
18:45 |
Senaste
nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. |
19:00
|
Kvartettsång,
violin och pianosolo samt uppläsning.
Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet.
Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström.
Violinsolo av Erhard Skoog.
Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
|
|
|
Samma
år, lördagen den 29 mars:
|
18:45
|
Senaste
nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå |
19:00 |
Musikalisk
underhållning med uppläsning av Frödingdikter
anordnad av tidningen Vårt Hem. |
20:30 |
Föredrag
av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor. |
21:00 |
Orkestermusik
från Palladiums biografteater. |
XDen
3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t (motsvarar
det vi i nutida statsskick kallar Regeringen) åt
Telegrafstyrelsen att med Aktiebolaget Radiotjänst
teckna överenskommelse om övertagandet av programverksamheten
i Sverige, och den 27 november undertecknades så den
slutgiltiga handlingen. I den överenskommelsen föreskrevs
bl. a.:
»Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande
art och skänka god förströelse samt över
huvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens
intresse för rundradio, skola hållas på
en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå,
och vara präglade av vederhäftighet, saklighet
och opartiskhet. Rundradiorörelsen skall så bedrivas,
att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom
befrämjas.»
XSändningarna
från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten
1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma
utsändningen av de dagliga programmen. Den sista utsändningen
från Telegrafverkets försöksstation blev
nyårsvakan den 31 december 1924.
|
|
|
|
|
Radiotjänsts premiärdag
den 1 januari 1925 inleddes kl. 10.55 med att
Sven Jerring påannonserade högmässa
från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm. Jerring
var redan rutinerad för jobbet, han hade
debuterat vid mikrofonen den 2 december 1923
när han som anställd journalist på
Åhlén & Åkerlund blev
programledare för förlagets Radiotimme
med sändningar från Radiobolagets
försöksstudio. På Radiotjänst
blev han under sina över 50 år där
en levande legend. I hans anställning hos
Radiotjänst ingick mycket av redaktörsarbete,
förutom att sitta framför mikrofonen.
Hans lön var med dåtida mått
rätt hygglig, och fastställd till
300 kronor i månaden och så tillkom
20 kronor som ett ob-tillägg per hallåkväll.
|
XRadiotjänsts
personal bestod totalt av endast 7 personer: direktör
Gustaf Reuterswärd, programchefen Nils Holmberg,
musikchefen Natanael Broman, hallåmannen Walter
Holmstedt, kapten Gösta Lilliehöök,
kontoristen Nils Nordström, och som sagt hallåmannen
Sven Jerring.
XAntalet
radiomottagare inom sändarens täckningsområde
ansågs den 1 januari 1925 vara cirka 40 000.
XKlockan
15 på Nyårsdagen återkom sändningarna
efter högmässan och ett därefter
två timmar långt sändningsuppehåll.
Programmet kl. 15 hölls i en mycket pompös
anda, och Radiotjänsts styrelseordförande
Per Södermark, höll tal. Han var en gammal
generaldirektör och sångarbroder som
regeringen hade satt i spetsen för denna nymodiga
institution. Han blev så fångad av stundens
stora betydelse att han spontant ställde sig
upp och sjöng ”Du Gamla Du Fria”
med sådan kraft och energi att mikrofonen
skallrade.
Dagsprogram,
Radiotjänsts premiärdag 1 januari
1925: |
10:55 |
Högmässogudstjänst
från Jakobs kyrka i Stockholm. |
12:55 |
Tidssignal |
|
13:00
Sändningsuppehåll |
15:00 |
Festkonsert
med anledning av Radiotjänsts övertagande
av
rundradioverksamheten.
Programpunkter:
1) Richard Wagner: Ouvertyr till ”Tannhäuser”.
Skandias orkester.
2) Chefen för Kgl Telegrafstyrelsen,
generaldirektör Herman Rydin överlämnar
radioverksamheten till Radiotjänst.
3) Anförande av ordföranden i Radiotjänsts
styrelse, generaldirektör Per Södermark;
Riktlinjer för den fortsatta verksamheten.
4) Franz Schubert: Symfoni, H-moll, »Den
ofullbordade».
5) Wilhelm Peterson-Berger: ”Hälsning
till Jämtland” ur »Arnljot».
6) Felix Mendelsohn: Violinkonsert II,
III.
7) Gaston Borch: Skandinavisk rapsodi.
Orkester.
8) Josef Erikson: »Min själ
vak upp».
9) Emil Sjögren: Falks sång
ur »Kärlekens komedi».
10) Wilhelm Stenhammar: »Sverige».
Gunnar Grip, sång, med orkester. |
|
16:45
Sändningsuppehåll |
18:00 |
Gudstjänst
från Immanuelskyrkan. |
19:00
Sändningsuppehåll |
20:00 |
Uppläsning
av teaterdirektör August Falk och fru
Manda Björling-Falk: August Strindbergs
»Till Damaskus”. |
21:30
Sändningsuppehåll |
22.30 |
Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
Väderleksutsikt från Statens Meteorologisk-hydrologiska
anstalt. |
XRadiotjänst
skulle två år senare flytta till den
sedermera så legendomsusade adressen Kungsgatan
8, men ännu så länge huserade man
i provisoriska lokaler på Malmskillnadsgatan.
De tillhörde Telegrafverket, och ända
från Radiotjänsts start hade Telegrafverket
som statens övervakande myndighet en enastående
maktposition över radions levnadsvillkor. Verket
hade inte bara teknikansvaret för sändarnätet,
de var även avtalsslutande part över Radiotjänst
gentemot statsmakten och hanterade licensindrivningen
och beslöt också över medelstilldelningen
till Radiotjänst. Fortfarande trettio år
senare, vid Olof Rydbecks tillträde 1955, fanns
samma bedövande meningsskiljaktigheter och
svåra gränsdragningsproblem i ansvarsfrågor
mellan Radiotjänst och telegrafverket både
vad gällde personaluppdelning och ansvaret
för de apparatmässiga resurserna.
XI ”Radiotjänst
- en bok om programmen och lyssnarna” talas
om de tusen sinom tusen svenska hem där man
väntar på nyheterna.
Ödemarkens stumma rymd får röst
och i tystnaden som ruvar över milsvida sovande
skogar ljuder en mänsklig stämma. För
många människor, som leva avspärrade
från yttervärlden, har radion öppnat
ett fönster ut mot livet.
Det var vackra ord. Men verkligheten såg ut
på ett helt annat sätt. Det fanns nämligen
en annan, ännu viktigare övervakare över
Radiotjänst än Telegrafverket. Ägarstrukturen
var uppbyggd så att ett mot radion konkurrerande
massmedium - Tidningarnas Telegrambyrå (TT)
ägde så mycket som två tredjedelar
av Aktiebolaget Radiotjänst.
XRedan vid
ett sammanträde på Tidningsutgivareföreningen
i mars 1924 hade verkställande direktören
i TT, Gustaf Reuterswärd (1882–1953),
uttryckt sin stora oro för rundradions oövervinnliga
snabbhet i nyhetsförmedlingen. Han erinrade
om att nyheterna som sådana inte hade något
lagligt upphovsrättsskydd. Det var möjligt
för ett radioföretag att parasitera mot
tidningarna på nyhetsmarknaden, och därför
skulle nykomlingen radion hållas inom snäva
ramar till förmån för tidningarnas
fortlevnad. Hans förslag var därför
att nyheter endast skulle utsändas på
den tid, som ur pressens synpunkt var minst farlig,
d. v. s. under sen kvällstid. Om radion tilläts
ha nyhetssändningar när som helst på
dagen skulle resultatet bli en ständig ”illojal
konkurrens” mellan radiobolaget och pressen,
fastslog Reuterswärd.
XFör
säkerhets skull tilläts inte programbolaget
Radiotjänst att själva genomföra
nyhetssändningen, utan den kom från Tidningarnas
Telegrambyrå. Uppläsningen skedde från
TT:s redaktionslokal i Klara. Där fanns ingen
egentlig studio för nyhetsuppläsaren så
de övriga i redaktionen fick vara så
vänliga att hålla tyst när nyheterna
gick. Utanför redaktionsdörren fanns en
skylt som manade: ”Vid sändning ingång
genom lunchrummet”.
Dagsprogram
en söndag år 1925, den 1 mars: |
11:00
|
Högmässogudstjänst |
12:30 |
Väderleksrapport |
|
|
12:55
|
Tidssignal |
13:00
Sändningsuppehåll |
17:00 |
Passionsvesper
från Jakobs kyrka |
18:00
Sändningsuppehåll |
19:00 |
Referat
från Hjalmar Brantings begravning |
20:00 |
Föredrag
om Verdis ”Rigoletto” av Olof
Rabenius |
20:30 |
Utsändning
från Operan av ”Rigoletto”,
2:a och 3:e akterna |
| 22:00 |
Dagsnyheter
från TT samt väderleksrapport |
| |
|
| Dagsprogram
en tisdag år 1925, den 3 mars: |
|
Sändningsuppehåll |
12:30 |
Väderleksrapport |
12:40 |
Riksbankens
växelkurser samt första uppropet
från Sthlm:s fondbörs |
12:55
|
Tidssignal |
13:00
Sändningsuppehåll |
19:00 |
Hur
våra förfäder civiliserades.
Föredrag av Gustaf Hallström |
| 20:00 |
Föredrag
om Bizets ”Carmen” av Folke Rabenius |
| 20:35 |
Utsändning
från Operan av ”Carmen”, 2:a
och 3:e akten |
| 22:05 |
Dagsnyheter
från TT samt väderleksrapport |
| |
|
| Dagsprogram
en lördag år 1925, den 7 mars: |
|
Sändningsuppehåll |
12:30 |
Väderleksrapport |
12:40 |
Riksbankens
växelkurser samt första uppropet
från Sthlm:s fondbörs |
12:55
|
Tidssignal
(-13:00) |
13:00
Sändningsuppehåll |
| 16:30 |
Konsertföreningens
skolungdomskonsert från Auditorium |
| 19:30 |
Meddelanden från
ABF |
| 20:00 |
Dansmusik |
| 21:00 |
Dagsnyheter från
TT samt väderleksrapport |
| 21:30 |
Dansmusik från
Rosenbad |
XSå
här efteråt ter det sig hysteriskt att
ett så stort misstroende fanns mot radiobolaget
att det inte tilläts att själva hantera
nyhetssändningarna. Det var uppenbart att man
inte litade på radiobolagets tjänstemän
trots att den svenska radion mest av allt liknade
ett statligt ämbetsverk, och det fanns ingen
risk för att något kontroversiellt skulle
inträffa i programmen. Ändå vågade
TT inte ge radion detta förtroende. Säkrare
kände sig TT när det gällde styrelsen
för programbolaget, för där hade
de en så stor dominans som hela tre fjärdedelar
och egna representanter i betryggande antal.
XBland lyssnarna
upplevdes säkert Radiotjänst som ett högre
ämbetsverk och stilen på de röster
som talade i radion var mycket akademiskt högtidlig
även med dåtida smak. Ändå
fanns fortfarande delar kvar av den sponsring i
radioprogrammen som hade varit vanlig innan monopolet
fastlagts. Den 4 juni 1925 sände riksprogrammet
ett föredrag av löjtnant C Rosencrantz,
»Vad är camping?», med arrangörsnamnet
angivet: »anordnat av Sydsvenska Dagbladet».
Ändå kunde samma tidning i en ledare
protestera mot samma företeelse under rubriken
»Vår svenska radio». Tidningen
framhöll att ”Inte är det någon
som håller radioapparat för att höra
den eller den firman prisa sina varor. Annonserna
äro nyttiga och nödvändiga, men deras
rätta plats är i den dagliga pressen!”
XDetta
var ändå en gyllene tid vad gällde
lyssnarreaktionerna, som i regel uttryckte stor
förnöjsamhet med vad som bjöds. Det
enda tydliga missnöjet som kom fram rörde
dålig hörbarhet från sändarstationerna.
Mottagningsförhållandena var på
många håll mycket dåliga eller
helt obefintliga. 1927 invigdes i Motala världens
starkaste rundradiostation, en stolthet för
det då tvååriga Radiotjänst
som därmed började med sitt flitiga begagnande
av anropet » Stockholm-Motala». Men
Motalasändaren innebar ändå endast
en förbättring av mottagningen i Mellansverige,
för andra delar av landet återstod länge
problemet. Som ett medel att förbättra
situationen tillät man därför lokala
radioklubbar att på egna radiosändare
återutsända riksradioprogrammet. Radioklubbarna
fick dessutom friheten att sända egenproducerade
program över sina sändare. År 1925
fanns det 10 privata radiostationer, och några
år senare, 1933, fanns det 20, vilka delvis
finansierades av bidrag från licensmedel.
X
Först 1931 började man sända
två nyhetssändningar, men fortfarande
endast på kvällstid. Dagens Eko startade
1937 men fick bara ha funktionen som ett kommenterande
aktualitetsprogram – alltså inga egna
aktuella reportage. För varje form av nyhetssändningar
rådde fortfarande ensamrätt för
TT, och denna ordning fortsatte ända fram till
1956, då Radiotjänst började med
egna dagliga nyhetssändningar vid sidan av
Dagens Eko.
X
Antalet radiolicenser
ökade snabbt om vi tittar på några
årtal:
1925 - 125.000; 1930 - 480.000; 1935 - 830.000;
1937 - 1 miljon. Året 1932 fanns det i Sverige
fler radiolicensbetalare än antalet telefonabonnemang.
Vid 1934 var Sverige på tredje plats i Europa
när det gällde antal radiolicenser per
capita men ändå var vi på trettonde
plats ifråga om antal sändningstimmar.
Året 1941 hade de svenska licensbetalarna
gått om danskar och engelsmän i detta
avseende, och Sverige blev därmed med sina
1,5 miljoner licensbetalare det land i Europa som
hade flest licensbetalande. I slutet av 1940-talet
var antalet radiolicenser uppe i två miljoner.
X
Ända sen monopolradions start hade man
från regeringshåll sett intäkterna
från radiolicenserna som en mjölkko.
Under Radiotjänsts första 30 år
gick totalt 82 miljoner direkt till statskassan
för användning till andra ändamål
än den radioverksamhet som radiolyssnarna trott
sig betala för. Radiotjänst levde under
knapphetens ledstjärna i otillräckliga
lokaler på Kungsgatan 8. Ett nytt radiohus
började planeras redan på 1930-talet
men blev verklighet först 30 år senare.
Den svenska radion kom i mitten av 40-talet i jämförelse
med andra europeiska radiobolag först på
en trettondeplats när man jämförde
sändningstid. Jämfört med till exempel
Finland visade att där var antalet sändningstimmar
per år 5000 jämfört med Sveriges
3500, trots att intresset för radio hos det
svenska folket var i toppklass jämfört
med övriga Europa med antal licensbetalare
per capita.
X
Radions sändningstid per dygn var året
1933 inte mer än omkring 8 timmar per dag,
och fortfarande endast med en radiokanal. Behovet
av ett radions P2 hade framförts som ett uppenbart
behov redan 1923 då det dåvarande statsrådet
Anders Örne (s) förde fram sådana
visioner i en intervju. Han tänkte sig att
man i en kanal skulle samla underhållningen
och i den andra kanalen ha de mer folkbildande programmen
med föreläsningar och föredrag. Fortfarande
tjugo år senare, i 1943 års radioutredning,
fastslogs behovet av en andra radiokanal. Förslaget
mottogs först positivt hos regeringen, men
det hela sköts ändå på framtiden.
X
En ytterligare tolv års väntan
på förverkligandet av den nya kanalen
uppstod på grund av teknikkonservatism hos
Telegrafstyrelsen. De gick på tvärs mot
Radiotjänst om utsändningsförfarande
för programmet och angav »trådradio»
som det mest lämpliga. Detta system innebar
att radioprogrammet distribuerades via telefonnätets
ledningar. Radioapparaterna kopplades via en särskild
filterdosa till inkommande telefonanslutning, och
radion ställdes in för mottagning på
långvåg - en viss likhet med nutida
ADSL-modem, alltså, men inte på långa
när den bandbredd vi talar om idag. Detta system
byggdes ut för distribution främst i glesbygd.
Mot detta system uppställde Radiotjänst
tillsammans med radioindustrin kravet att sändning
skulle ske via FM-sändare - alltså inte
via telefonledningarna - och FM-nätet började
så smått byggas upp för distribution
i mer tättbefolkade områden.
X
Under denna tid fanns mycket irritation och
konflikter mellan rundradioföretaget och Telegrafstyrelsen
kring ansvaret dem emellan på olika områden.
Bland annat var sändningstäckningen i
många fall närmast obefintlig vilket
drabbade cirka 700.000 medborgare, och åsikten
var att man innan någon ytterligare programkanal
skulle startas måste tillse att rimlig täckning
uppnåddes med den första kanalen, det
så kallade riksprogrammet.
X
När även 1952 års radioutredning
poängterade behovet av en andra radiokanal
togs vid vårriksdagen 1955 det avgörande
beslutet - på tvärs mot Telegrafstyrelsens
åsikt - att det nya dubbelprogrammet, som
det kallades, skulle startas. När detta beslut
äntligen hade tagits gick verkställandet
imponerande snabbt då P2 den 26 november 1955
fick sin efterlängtade premiär. Den nya
kanalen distribuerades i glesbygdsområden
via trådradio med cirka 150 000 abonnenter,
men också de nybyggda FM-sändarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Örebro. Även
små mellanvågssändare med låg
effekt. En sådan fanns t.ex. i det ena av
Kungstornen i Stockholm. Dessa sändare var
ett alternativ till alla de som ännu inte hade
FM-radio.
X Nyårsafton
1955 läste Anders de Wahl för sista gången
»Nyårsklockorna» (Ring, klocka
ring...), och därmed upphörde en då
trettioårig kär radiotradition.
X Företaget
Radiotjänst ändrade 1957 sitt namn till
Sveriges Radio, men redan från och med Nyårsdagen
1944 började man övergå till anropet
Sveriges Radio i programmen. I och med det var radions
tidigaste år slut.

Teknikern Gösta Rådberg
under en radioteaterföreställning.
Ljudeffekter hämtas från lackskiva
och det är viktigt att varje ljudeffekt
kommer in rätt, och med rätt styrka.
Bakom glasruan syns regissören Palle
Brunius följa spelets gång. |
 |
| I
vissa fall hämtas ljudeffekter och andra
inslag från en sådan här bandmaskin
med tolvtums bandtallrikar. |

Förstärkarcentralen finns på
allra översta våningen på Kungsgatan
8. Där görs den allra sista kontrollen
av ljudet innan det distribueras via ledningar
ut till sändarstationerna runt om i landet.
|

Interiören vid Spånga rundradiostation
som betjänar hela Stockholmsområdet. |

Totalt finns 1947 hela 38 stycken rundradiosändare
i Sverige. Masterna vid Spånga radiostation,
som ses på denna bild, äro 150 meter
höga. |
|
Läs fortsättningen:
|
|