Reginald Fessenden var först med:
	• en metod för kontinuerliga vågor
	• sändning av mänskliga rösten i radio
	• en detektor för kontinuerlig vågor
	• den princip för radiomottagare, kallad heterodyn, som fortfarande är gängse
	• tvåvägs radiotelegrafi över Atlanten
	• trådlös sändning med röst och musik
	• trådlös telefoni (röst) över Atlanten

X Den kanadensiskfödde fysikern Reginald Fessenden (1866-1932) var ingen novis inom radiotekniken. På 1880-talet var han en av Edisons närmaste assistenter och utnämndes 1892 till professor i elektroteknik. Han var den förste som kunde tämja radiovågorna så att de övergick från att alstras i den primitiva formen som fräsande gnistor istället alstrades som kontinuerligt svängande vågor. Fessenden var först att ta fram just den grundsten för radiotekniken som kallas bärvåg. Han var först att utnyttja denna bärvåg till det som brukar kallas AM, amplitudmodulering.
Den första dokumenterade radiosändningen med talat innehåll genomförde Fessenden den 23 december 1900 men mer uppmärksammat blev det när han juldagen 1906 även sände sång och musik. Han spelade fiol och sjöng under utsändningen och spelade även musik från en fonograf. Men de enda som hade förutsättning att höra hans sändning var radiotelegrafister på kustradiostationer och ute till havs som kanske trodde att de upplevde något himmelskt under när de mitt bland morsesignalerna kunde höra »Stilla natt» och en röst som läste Julevangeliet.

X Den första offentliga och inför allmänheten i förväg utannonserade sändningen av radio med musikaliskt innehåll ägde rum den 13 januari 1910. Det var en experimentsändning där flera av de då mest berömda operasångarna framträdde, bland andra den avgudade Enrico Caruso. Sändningen genomfördes genom att en mikrofon på scenen i operahuset Metropolitan i New York var kopplad via telefonledning till den radiotekniske fysikern Lee De Forests laboratorium, där själva radiosändaren på 500 watt fanns.
X Det fanns väldigt få radiomottagare på den tiden, kapabla att fånga upp denna radiohistoriens första »OB-sändning». Utöver de som fanns vid sändarstationen fanns mottagare ombord på fartyg i New Yorks hamn och större hotell på Times Square och på auditorier där inbjudna journalister hade beretts plats vid mottagarapparater. Förutom dessa mottagare för de mer prominenta hade dessutom anordnats publika mottagare med hörlurar vid flera väl utannonserade platser i New York.
Experimentsändningen bedömdes dock som ett misslyckade, främst beroende på de dåtida mikrofonerna, som hade för dålig förmåga att med tillräcklig kvalité fånga sången på scen. Bättre fungerade det i de fall sångarna kunde gå fram och sjunga mer nära mikrofonen.
X En tröst var i alla fall att rapporter kom in om att sändningen hade hörts 20 km bort på ett fartyg till havs, och också så långt bort som i Bridgeport, Connecticut, cirka 5 mil norrut från New York.

Frank Conrad

Under de här åren, före eller under Första Världskriget, var det bara yrkesverksamma telegrafister och entusiastiska amatörer som kunde utnyttja radiotekniken. Förutsättningen var att man hade de då avancerade specialkunskaper som krävdes för att bygga en radio själv. En person som stämde in i denna beskrivning var Frank Conrad (1874 – 1941), biträdande chefsingenjör hos Westinghouse. Han hade lyckats samla några kollegor för den nya tekniken och själv byggt en radiosändare på 100 watt – en på den tiden (1916) enastående bedrift. I början (1916) sände han med stationssignalen 8XK från Pittsburgh, Pennsylvania. Hans sändningar hördes vida omkring, och han började även sända musik förmedlad från fonografrullar.
Vice-VDn på Westinghouse, Harry Philip Davis, entusiasmerades av hans försök och förstod radions potential som ett massmedium, och framför allt; något som kunde bli en god affär för Westinghouse. Han insåg att om radioprogram kan sändas så att programmen lockar en stor publik så kommer allt fler människor att vilja köpa radiomottagare. Av vilket märke? jo, naturligtvis Westinghouse, det var tanken. I november 1920 har man tilldelats stationssignalen KDKA och direktsänder rapporter om det pågående amerikanska presidentvalet. När man samtidigt började utnyttja radions snabbhet att leverera nyheter långt före tidningarna väckte detta sensation. Stationen var även den första att sända reklam, bland annat för varuhuset Joseph Horne som gör en reklamkampanj för en Westinghouse radioapparat för endast $10 som påstås vara särskilt bra för att höra KDKA - inom två år har 100 000 sådana radioapparater sålts.
X Allt fler företag följer efter i Westinghouse's spår. Företagen får sällskap av universitet, kyrkor, föreningar och tidningsföretag, men även många enskilda personer startar egna radiostationer med enkla resurser. Ofta var det kanske bara det att man ville visa att man följde med strömningarna i tiden, att man var tekniskt sinnad, och framför allt modern, och den nya tekniken blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland bli mycket amatörmässiga med personliga förmågor från det närmaste grannskapet eller kvarteret. Att höra sina grannar uppträda i radio och sjunga, eller läsa en dikt, eller kallsvettigt tappa bort vad det var man skulle säga eller sjunga, blev något som kunde locka till sig stor publik.
X I Europa var det först efter första världskriget som den nya företeelsen började göra sig gällande och man började angripa problemet också i länderna i den gamla världen. I England startade Marconibolaget i London sin sändare 2LO, vilket var begynnelsen till vad som senare skulle bli BBC. Den första sändningen skedde den 11 maj 1922, men sändningarna begränsades i början till bara en timme per dag. I början sände man enbart talprogram men under sommaren 1922 inleddes försök att sända ut olika konserter. I dessa tider var det förstås alltid direktsändningar eftersom man saknade praktiska möjligheter att i förväg spela in programinslag för senare utsändning. Programmen från 2LO innehöll inte några reklambudskap men eftersom sändningarna upprätthölls av en tillverkare av radioapparater så var det en indirekt form av kommersiell radio; sändningarnas syfte var att uppmuntra allmänheten att köpa mottagningsapparater av detta fabrikat. Lyssnarantalet till 2LO växte mycket snabbt, och på senhösten, när BBC gavs uppdraget att ta över sändningarna, uppskattades lyssnarantalet till cirka 50.000. Premiären för det verkliga BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände man bara ett par timmar per dag.

---

X Uttrycket broadcasting lanserades i Sverige som rundradio av Nils Holmberg på Svenska Dagbladet, och de första reguljära sändningarna startades 1922. Men egentligen hade den allra första radiosändningen med tal och musik genomförts så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm [en byggnad som försvann vid rivningarna på 60-talet].
X På den tiden var det nog inte många som kunde inse hur stor betydelse radion senare skulle få. Att denna nya teknik skulle få en dominant ställning för nyhetsförmedlingen och att den skulle kunna rymma lycka och berikande som kulturförmedlare var det nog inte många som då kunde se. Från starten handlade det enbart om att kommersiellt utnyttja och testa en teknisk uppfinning. Men på liknande sätt var det säkert också i boktryckarkonstens gryning för ungefär 550 år sedan. För andra, mer insiktsfulla, kom just en sådan jämförelse med boktryckarkonsten ständigt i centrum. Vad var den bokliga bildning som denna uppfinning möjliggjort annat än ett trycksvärtans tyranni? Apostlarna hade predikat kristendomen för lyssnande skaror, antikens och medeltidens lärde hade förkunnat sin samlade visdom för andäktiga åhörare. Det hade på varje punkt varit ett personligt förhållande mellan den givande och den mottagande. Denna levande tradition försvagades genom de tryckta böckernas opersonliga tecken. Skriftspråkets symboler var visserligen sinnrikt uppbyggda; allt det logiska och åskådliga i tankarna kunde fångas in i deras formvärld, men inte det som gav tankarna deras mänskliga värme och fyllighet. Nu kom radion, och med den möjligheten att återskänka ordet dess personliga tonfall, dess övertygande och vädjande kraft. Nu kunde man låta den enskilde komma i kontakt med åtminstone något av det personliga och levande i ordet, som tryckbokstäverna stängt ute!

Selma Lagerlöf läser framför radiomikrofonen

Med radion kom möjligheten för alla och envar, i alla hem, i storstad såväl som glesbygd att höra den stora sagoförtäljerskan med sin milda och eftertänksamma röst berätta om Nils Holgersson och hans underbara resa. Man kunde få känna den tunga rytmiska kraften i Erik Axel Karlfeldts sjungande dalmål. Och många andra, som kanske inte var stora namn inom litteratur och vetenskap, människor kanske i enkla förhållanden och med ringa bokbildning - men fängslande personligheter - kunde man få lära känna genom deras tonfall och sätt att tala.
Radion var kallad att återskapa det talade ordets levande tradition!
Ja, så visionärt kunde tankebanorna gå.

På våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen hos Svenska Radioaktiebolaget och Elektriska Aktiebolaget AEG ett antal mottagare avsedda för försök med rundradio. Apparaterna levererades under höstens lopp och sattes upp hos Tidningarnas Telegrambyrå och några tidningsredaktioner och hos ett antal av försöken intresserade officiella personer.

Radiola modell M60 2-rörs rak mottagare

Svenska Radioaktiebolaget var då det kanske mest betydelsefulla företaget för den svenska radions utveckling. I augusti 1921 uppnådde företaget ett samgående med Marconibolaget som blev en stark aktieägare. Med hjälp av världsföretagets know-how och ekonomiska styrka, och genom rundradions snabba framväxt, fick bolaget ett nytt fält för sin verksamhet som kom att bli det huvudsakliga. Bolagets radiomottagare marknadsfördes under namnet »Radiola», men vid sidan om detta populära och konsumentinriktade varumärke utvecklade bolaget också professionella produkter för sändarstationer, telefoni, och radiotrafik inom sjöfarten.  

XPå Telegrafverkets undervisningsanstalt i Vaxholm fanns en av Svenska Radioaktiebolaget levererad radiosändare som användes för telegraftrafik. Den modifierades för telefoni, och från den 7 september 1922 sände man grammofonmusik och enklare konserter i varje kväll återkommande halvtimmeslånga program som utfördes på stationen, eller som överföringar via telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten, yrkeskorporationer och för välgörande ändamål, exempelvis under de »Radiodagar» som hade Stockholms-Tidningen som arrangör i december 1922, och som blev mycket uppmärksammade. Svenska Radiobolaget började samtidigt med Telegrafstyrelsen sina sändningsförsök.
X Dessa tidiga försökssändningar kunde ofta bjuda på en katastrofal ljudkvalitet. Vid ett tillfälle hade man samlat cirka 400 särskilt inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins stora sal vid Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev det hela så här: Den, en smula högtidliga stämning, under vilken de första obegripliga tonerna ur den stora svarta tratten avhördes, lättade ganska betydligt då fortsättningen kom. Mest av allt fick man intrycket av en sliten grammofon, vilket inte förminskades genom att det första musiknumret utfördes på grammofon från Malmskillnadsgatan. Så kom programmets pièce de resistance, ett stycke ur ”Carmen” direkt från Operans kvällsföreställning. Det föll platt till marken. En och annan ton av den uppträdande sångerskans aria, eller vad det nu var - någon identifiering var icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten, inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.
X Det var viktigt att förtroendet för det nya mediet befästes, och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Denna dåtida storsändare arbetade på våglängden 430m. Den installerades i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes.
XJust där, på Malmskillnadsgatan, fanns det mäktiga Kungl. Telegrafverkets högkvarter vars yttre ända sedan det sena 1880-talet dominerades av det 45 meter höga fackverkstorn i stål - Teletornet - som uppförts uppe på hustaket. Gatan ifråga hade för övrigt redan på den tiden ett rykte som förknippades med lättsinniga flickor. Med god insyn från vissa av Telegrafverkets fönster kunde tjänstemännen dagligen smygtitta på några flickor som ganska oblygt utövade sin näring utan att dra ned några rullgardiner.

Herman Rydin (1861-1930)

Generaldirektör för det mäktiga Telegrafverket var den här bredvid avbildade Herman Rydin. Han hade avlagt hovrättsexamen, haft politisk karriär och varit t.f. revisor hos Statens Järnvägar. Med sin position i toppen för Telegrafverket var det faktiskt han som hanterade sådana, som man kanske kan tycka enkla ärenden, som att underteckna mottagarlicenser till medborgarna. Den första radiolicensen i Sverige erhölls av ingenjören Gösta Fant, den 9 mars 1923. Från samma år kan vi se en radiolicens tillhörig Henry Isberg i Stockholm. Nog kan man tycka att det är en lustig prioritering att det ansågs behöva generaldirektörens underskrift och även två andra undertecknare med höga positioner i det statliga verket, den förste är Seth Ljungkvist, som var chef för Telegrafverkets Radiobyrå och skulle halvannmat år senare även bli Telegrafverkets representant i Radiotjänsts styrelse. En mottagarlicens var tydligen ett viktigt dokument som inte kunde delegeras ett enda streck nedåt i hierarkin.
XFjorton år senare, närmre bestämt den 8 april 1937, hade man hunnit utfärda jämnt en miljon radiolicenser. Den miljonte var en skräddarmästare i Hudiksvall. Förmodligen hade Telegrafverket dessförinnan funnit på idén att låta någon annan instans än generaldirektören sköta denna hantering.
XTekniken gick framåt och sändningarna blev av mer permanent karaktär och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets försöksstation, som den kallades, hade sina program måndag, onsdag, fredag och lördag, medan Radiobolaget svarade för sändningarna de övriga veckodagarna.
XFörutom pionjärinsatserna i Stockholm pågick försökssändningar även på andra platser.


Här ovan ses som ett exempel på en tidstypisk rundradiosändare som anordnades vid Göteborgs kustradiostation, där regelbundna sändningar inleddes den 12 november 1923.
XI Boden tog de sin början den 1 december 1923 och rundradiosändaren i Malmö togs i bruk den 11 december 1924.
X I Falun var radiointresset stort redan tidigt på 1920-talet. Från Falun fanns då ännu inte någon svensk radiostation som var hörbar men man lyssnade på utländska, och bäst hördes Aberdeen och Newcastle. En föreläsning av en tillkallad ingenjör Fransson från Stockholm fyllde läroverkets aula till sista bänk, och efter den föreläsningen stegrades radiointresset så pass att en radioklubb bildades. Ingenjören Ove Mogensen blev klubbens främste tillskyndare, och en radiostation för rundradio byggdes i en byggnad på hans tomt vid nedre änden av Svärdsjögatan. Stationen fick den officiella signalen SMZK och Faluns bekanta gruvklocka blev stationens paus- och igenkänningssignal. För ekonomin räckte inte medlemsavgifterna långt men bättrades med hjälp av reklaminkomster och lokala affärsmän.
X Sändningarna brukade inledas med musik från något hotell på kvällen, och en orkester som ofta förekom i dessa sändningar var Max Formanowski (1886-1949) som med sin dansorkester var mycket kända främst i Dalarna men även i övriga Sverige. De kulturella ambitionerna var höga, och prosten, dr. G. Ekström höll bland annat föreläsningar om sina fjällvandringar i Lappland. Även läroverkets lärare höll föredrag om aktuella ting. En av klubbmedlemmarna som hade särskilt bra mottagningsförhållanden med en selektiv radio tog in utländsk musik, vilken förmedlades via telefonledning till stationen och där sändes ut i etern igen. Söndag förmiddag sändes gudstjänsten från någon av kyrkorna, eller predikan från någon av frikyrkorna. Efter cirka 4 år från verksamhetens start ökades de från början endast 15 meter höga masterna till 50 meter. En industriidkare levererade 6 kraftiga stolpar av trä, 3 för vardera masten. Stolparna skarvades med hjälp av särskilda skarvjärn och så skedde resningen av dem en vacker sommarkväll. Från starten hade man en sändare med endast 10 watts effekt men effekten ökades sedermera till 1,5kW på våglängden 370m (810,8kHz).

Principschema för det allra enklaste utförandet för en radio; kristallmotta- garen, som byggdes i många varianter.

XDetta var nybyggarandans tid - i studiolokaler, på sändarstationer och också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort för den nya radion, och den verkliga lyssnaren – amatören – var i överensstämmelse med detta franska substantivs ursprungliga betydelse en älskare, nämligen en älskare av sin mottagare. Tidningarna, inte minst Svenska Dagbladet, skrev mycket om radion och gav även tekniska beskrivningar och rådgivning för de som ville försöka att själv bygga mottagare. Det stora intresset för rundradio ledde till att det redan under 1922 bildades särskilda radioklubbar. Den största - Svenska Radioklubben som bildades i december 1922, kunde snart notera ett medlemsantal om hela 500. Svenska Radioklubben startade dessutom en medlemsidning med namnet Radio, och klubben skulle få stor betydelse för radiofrågans fortsatta utveckling.

XProgrammen från Telegrafverkets försöksstation i Stockholm bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet återkommande programarrangörer kan nämnas Åhlén & Holms familjetidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg. Mycket tidigt söktes kontakt med verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning och annan kulturell verksamhet. Man hade överenskommelser om program från kyrkor, från Operan, Musikaliska Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms Arbetareinstitut, Svensk Filmindustri, Stockholms stad, olika restauranger o.s.v.
XI december 1923 återutsändes föreställningar direkt från Operans scen, och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången på nyårsaftonen 1923.

Ett kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25 mars:
18:00	Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00	Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning. Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet. Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog. Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
Samma år, lördagen den 29 mars:
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00	Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt Hem.
20:30	Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00	Orkestermusik från Palladiums biografteater.

XDen 3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t (motsvarar det vi i nutida statsskick kallar Regeringen) åt Telegrafstyrelsen att med Aktiebolaget Radiotjänst teckna överenskommelse om övertagandet av programverksamheten i Sverige, och den 27 november undertecknades så den slutgiltiga handlingen. I den överenskommelsen föreskrevs bl. a.:
»Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt över huvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas.»
XSändningarna från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten 1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma utsändningen av de dagliga programmen. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan den 31 december 1924.