Välkommen till
Radiohistoriska arkivet
Kontrolltornet i Farsta. Tel: 0736 13 14 89. Mejl: cliq@tele2.se
Audio restoration and digital migration on all sound samples: Audio Lab Stockholm----

Radions tidigaste år

© 2004 Ingemar Lindqvist
Radions födelseår brukar anges till 1901. Det var då som det stora eldprovet för denna teknik genomfördes när Guglielmo Marconi (1874-1937) den 12 december överförde den telegrafiska signalen ”S” över Atlanten. Det skedde från en sändarstation i Cornwall i England och med mottagarstationen på New Foundland på den amerikanska ostkusten. Marconi hade redan under sina tidigaste studieår fått intresse för forskningsrön från den tyske fysikern och professorn Heinrich Rudolf Hertz (1857-1894), som var den förste som praktiskt hade lyckats åstadkomma radiovågor (1888). Marconis bidrag till den fortsatta utvecklingen rörde sig i första hand kring konstruktionen av antennsystemet. Med hans konstruktioner blev trådlösa överföringar möjliga över mycket större distanser än vad som tidigare hade ansetts möjligt. Redan i september 1895 i Marconis födelsestad Bologna nåddes en av milstolparna i hans experiment, då hans signaler överfördes över en distans av 2,5 km. Eftersom han mötte dålig förståelse för sina forskningsresultat i sitt hemland Italien flyttade han 1896 till England och inlämnade samma år en patentansökan på trådlös telegrafi. Ett förspel inför det stora språnget över Atlanten nåddes 1899, när han framgångsrikt sände det första morsetelegrammet över Engelska kanalen - en distans som avverkats i många andra banbrytande rekord i historien.
Den första radiostationen i USA för reguljär telegramöverföring upprättade Marconi vid Cape Cod, och den kom snabbt att följas av flera. I oktober 1907 etablerade Marconibolaget i England den första reguljära trådlösa förbindelsen för kommersiell trafik mellan Europa och Amerika. Nu började också radiotelegrafisk utrustning av Marconis typ att introduceras på större fartyg. I efterspelet till ”Titanics” undergång 1912 tillmättes det en stor betydelse för räddningsinsatserna att denna typ av utrustning hade funnits på fartyget. Visserligen hade räddningsinsatserna inte varit så framgångsrika som man hade kunnat önska, men det stod ändå helt klart att radioutrustningen ombord haft betydelse för att påskynda räddningsinsatserna och därmed minska antalet dödsoffer. Det restes nu ökade säkerhetskrav att fartyg måste utrustas med radiotelegrafiska anläggningar.
I dessa tidigaste år i radioteknikens historia alstrades radiovågorna mycket primitivt så att de endast kunde användas för telegrafiska meddelanden. För att kunna sända tal och musik krävdes att tekniken förfinades så att radiovågorna istället uppträdde som kontinuerligt svängande vågor som i sin tur ”bar fram” de ljudsignaler man ville överföra. Vi ska här dock nogsamt avhålla oss från teknikaliteter utan enbart koncentrera oss på själva mediet, den talande eller musicerande radion.
De allra första kända försöken till radiosändningar med tal och musik ägde rum i USA juldagen 1906. Det rörde sig om experiment genomförda av den amerikanske fysikern och elektroteknikern Reginald Fessenden som själv spelade fiol och sjöng under utsändningen. De enda som hade möjlighet att höra hans sändningar var radiotelegrafister som möjligtvis trodde att det var något himmelskt mirakel de upplevde när de mitt bland morsesignalerna kunde höra musik i form av ”Stilla natt” spelad på fiol.
Under de här åren, före eller under Första Världskriget, var det bara yrkesverksamma telegrafister och entusiastiska amatörer som kunde utnyttja radiotekniken. Förutsättningen var att man hade de då avancerade specialkunskaper som krävdes för att bygga en radio själv. En sådan person var amerikanen Frank Conrad, som var anställd hos Westinghouse och som genom företaget hade tillgång till de komponenter som behövdes. Han hade lyckats samla några kollegor för den nya tekniken och själv byggt en 100 watt kraftig radiosändare – en på den tiden (1916) enastående bedrift. Hans sändningar hördes vida omkring, och en högre chef entusiasmerades av hans försök och förstod radions potential som ett massmedium, och framför allt; en god affär för Westinghouse. Han insåg att om radioprogram kan sändas så att programmen lockar en stor publik så kommer allt fler människor att vilja köpa radiomottagare. Av vilket märke? jo, naturligtvis Westinghouse, det var förhoppningen! Året 1920 sänder Westinghouse ett av historiens första radioprogram från nybyggda anläggningar på Westinghouse-fabrikens tak. När man dessutom utnyttjade radions snabbhet att leverera nyheter långt före tidningarna väcker detta sensation. Inom två år har 100 000 radioapparater sålts och 500 nya sändarstationer startats. Allt fler företag följer efter i Westinghouse´ spår. Företagen får sällskap av universitet, kyrkor, föreningar och tidningsföretag, men även många enskilda personer startar egna radiostationer med enkla resurser. Ofta var det kanske bara det att man ville visa att man följde med strömningarna i tiden, att man var tekniskt sinnad, och framför allt modern - den nya tekniken blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland bli mycket amatörmässiga med personliga förmågor från det närmaste grannskapet eller kvarteret. Att höra sina grannar uppträda i radio och sjunga, eller läsa en dikt, eller kallsvettigt tappa bort vad det var man skulle säga eller sjunga, blev något som kunde locka till sig stor publik.
I Europa var det först efter Första Världskriget som den nya företeelsen, som i den engelskspråkiga världen fått namnet broadcasting, började göra sig gällande, och man började angripa problemet också i länderna i den gamla världen. I England startade Marconibolaget i London sin sändare 2LO, vilket var begynnelsen till vad som senare skulle bli BBC. Den första sändningen skedde den 11 maj 1922, men sändningarna begränsades i början till bara en timme per dag. I början sände man enbart talprogram men under sommaren 1922 inleddes försök att sända ut olika konserter. I dessa tider var det förstås alltid direktsändningar eftersom man saknade praktiska möjligheter att i förväg spela in programinslag för senare utsändning. Programmen från 2LO innehöll inte några reklambudskap men eftersom sändningarna upprätthölls av en tillverkare av radioapparater så var det en indirekt form av kommersiell radio; sändningarnas syfte var att uppmuntra allmänheten att köpa mottagningsapparater av detta fabrikat. Lyssnarantalet till 2LO växte mycket snabbt, och på senhösten när BBC gavs uppdraget att ta över sändningarna uppskattades lyssnarantalet till cirka 50.000. Premiären för det verkliga BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände man bara cirka ett par timmar per dag.
Uttrycket "broadcasting" lanserades i Sverige som ”rundradio” av Nils Holmberg på Svenska Dagbladet, och de första mer reguljära sändningarna startades 1922. Men den allra första radiosändningen med tal och musik hade genomförts så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm.
På den tiden var det nog inte många som kunde inse hur stor betydelse radion senare skulle få. Att denna nya teknik skulle få en dominant ställning för nyhetsförmedlingen och att den skulle kunna rymma lycka och berikande som kulturförmedlare var det nog inte många som då kunde se. Från starten handlade det endast om att kommersiellt utnyttja en teknisk uppfinning. Men på liknande sätt var det säkert också i boktryckarkonstens gryning för ungefär 550 år sedan.
För andra, mer insiktsfulla, kom jämförelsen med boktryckarkonsten ständigt i centrum. Vad var den bokliga bildning som denna uppfinning möjliggjort annat än ett trycksvärtans tyranni? Apostlarna hade predikat kristendomen för lyssnande skaror, antikens och medeltidens lärde hade förkunnat sin samlade visdom för andäktiga åhörare. Det hade på varje punkt varit ett personligt förhållande mellan den givande och den mottagande. Denna levande tradition försvagades genom de tryckta böckernas opersonliga tecken. Skriftspråkets symboler var visserligen sinnrikt uppbyggda; allt det logiska och åskådliga i tankarna kunde fångas in i deras formvärld, men inte det som gav tankarna deras mänskliga värme och fyllighet. Nu kom radion, och med den möjligheten att återskänka ordet dess personliga tonfall, dess övertygande och vädjande kraft. Nu kunde man låta den enskilde komma i kontakt med åtminstone något av det personliga och levande i ordet, som tryckbokstäverna stängt ute! Man kunde i alla hem, i storstad såväl som glesbygd få höra den stora sagoförtäljerskan med sin milda och eftertänksamma röst berätta om Nils Holgersson och hans underbara resa. Man kunde få känna den tunga rytmiska kraften i Erik Axel Karlfeldts sjungande dalmål. Och många andra, som kanske inte var stora namn inom litteratur och vetenskap, människor kanske i enkla förhållanden och med ringa bokbildning - men fängslande personligheter - kunde man få lära känna genom deras tonfall och sätt att tala. Radion var kallad att återskapa det talade ordets levande tradition! Ja, så visionärt kunde tankebanorna gå.
På våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen hos Svenska Radioaktiebolaget och Elektriska Aktiebolaget AEG att de skulle leverera ett antal mottagare avsedda för försök med rundradio. Apparaterna levererades under höstens lopp och sattes upp hos Tidningarnas Telegrambyrå och några tidningsredaktioner samt hos ett antal av försöken intresserade, mer eller mindre officiella personer, och hölls tillgängliga för demonstrationer o. d. På Telegrafverkets undervisningsanstalt i Vaxholm fanns en av Svenska Radiobolaget levererad radiosändare som användes för telegraftrafik. Den byggde man om för telefoni, och med början den 7 september 1922 sände man grammofonmusik och enklare konserter i varje kväll återkommande halvtimmeslånga program som utfördes på stationen, eller var överföringar via telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten, yrkeskorporationer och för välgörande ändamål, exempelvis under Stockholms-Tidningens uppmärksammade radiodagar i december 1922. Svenska Radiobolaget började samtidigt med Telegrafstyrelsen sina sändningsförsök.
Dessa tidiga försökssändningar kunde ofta bjuda på en katastrofal ljudkvalitet. Vid ett tillfälle hade man samlat cirka 400 särskilt inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins stora sal vid Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev det hela så här: ”Den en smula högtidliga stämning, under vilken de första obegripliga tonerna ur den stora svarta tratten avhördes, lättade ganska betydligt då fortsättningen kom. Mest av allt fick man intrycket av en sliten grammofon, vilket inte förminskades genom att det första musiknumret utfördes på grammofon från Malmskillnadsgatan. Så kom programmets pièce de resistance, ett stycke ur ”Carmen” direkt från Operans kvällsföreställning. Det föll platt till marken. En och annan ton av den uppträdande sångerskans aria, eller vad det nu var - någon identifiering var icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten, inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.”
Det var viktigt att förtroendet för det nya mediet befästes, och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Denna dåtida storsändare arbetade på våglängden 430m. Den installerades i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes. Tekniken gick framåt och sändningarna blev av mer permanent karaktär och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets försöksstation, som den kallades, hade sina program måndag, onsdag, fredag och lördag, medan Radiobolaget svarade för sändningarna de övriga veckodagarna.
Förutom pionjärinsatserna i Stockholm pågick försökssändningar även på andra platser. Regelbundna rundradiosändningar över Göteborgs kustradiostation började den 12 november 1923. I Boden tog de sin början den 1 december 1923 och rundradiosändaren i Malmö togs i bruk den 11 december 1924.
Detta var nybyggarandans tid - i studiolokaler, på sändarstationer och också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort för den nya radion, och den verkliga lyssnaren – amatören – var i överensstämmelse med detta franska substantivs ursprungliga betydelse en älskare, nämligen en älskare av sin mottagare. Tidningarna, inte minst Svenska Dagbladet, skrev mycket om radion och gav även tekniska beskrivningar och rådgivning för de som ville försöka att själv bygga mottagare. Det stora intresset för rundradio ledde till att det redan under 1922 bildades särskilda radioklubbar. Den största - Svenska Radioklubben som bildades i december 1922, kunde snart notera ett medlemsantal om hela 500. Svenska Radioklubben startade dessutom en medlemsidning med namnet Radio, och klubben skulle få stor betydelse för radiofrågans fortsatta utveckling.
Programmen från Telegrafverkets försöksstation i Stockholm bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var sålunda baserad på reklam eller sponsring, men en hovsammare sådan. Bland de regelbundet återkommande programarrangörerna kan nämnas Åhlén & Holms familjetidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg. Mycket tidigt söktes kontakt med verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning och annan kulturell verksamhet. Man hade därigenom fått överenskommelser om program från kyrkor, Operan, Musikaliska Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms Arbetareinstitut, Svensk Filmindustri, Stockholms stad, olika restauranger o.s.v.
I december 1923 återutsände man föreställningar direkt från Operans scen, och den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Jjulottan från Jakobs kyrka 1923 var troligen den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången på nyårsaftonen 1923.

Ett kvällsprogram kunde år 1924 ha följande utseende. Exempel från den 25 mars:
18:00 Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45 Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00 Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning. Anordnat av Aktiebolaget Ströms
Herrekipering. Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet. Uppläsning av redaktör Hasse
Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog.

Exempel från den 29 mars:
18:45 Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00 Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt
Hem.
20:30 Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00 Orkestermusik från Palladiums biografteater.

Mot slutet av 1922 och i början av 1923 inkom till Kungl. Maj:t drygt ett dussin mer eller mindre genomtänkta ansökningar om tillstånd att bedriva rundradiorörelse, och den 21 februari 1923 ingav Telegrafstyrelsen sin första skrivelse i rundradiofrågan. Där anförde Telegrafstyrelsen att: ”Lika säkert som ett rätt handhavande av denna verksamhet kommer att skapa bestående intresse med därav följande fördelar, lika visst skulle en skötsel, som saknar vilja eller förmåga att tillvarata de rika möjligheter som här fanns, resultera i en allmän missaktning för det hela. På statens myndigheter ankommer det därför att tillse, att rörelsens utövande lägges i sådana händer, att de nödiga garantier för ett rätt handhavande av den var till finnandes. Styrelsen avvisade därför den helt oreglerade utveckling som försiggått i Förenta Staterna. En ordning vidare, som huvudsakligen eller ens till någon nämnvärd del var baserad på inkomster av annonsering var enligt styrelsens mening utesluten. Styrelsen hade kommit till den bestämda slutsatsen, att en rundradiorörelse i Sverige måste bygga på årliga bidrag från innehavare av mottagningsapparater.
Programverksamheten borde vidare icke omhänderhavas av staten, utan överlämnas åt den enskilda företagsamheten, givetvis under statens kontroll. Den borde icke uppdelas på olika företag utan, för hela landets vidkommande, överlämnas till ett enda svensk aktiebolag, i vilket radioindustrin och landets tidningspress i främsta rummet lämnas tillfälle att ingå såsom delägare. Att pressen ingick var särskilt betydelsefullt med tanke på det nyhetsmaterial som var av så fundamental betydelse för programverksamheten inom rundradion.
K. Maj:t behandlade så frågan. I protokollet över kommunikationsärenden den 29 juni 1923 anförde statsrådet Lübeck att det nya kommunikationsmedlet väl torde motivera att staten ingrep för att söka genomföra ett ändamålsenligt ordnande av denna verksamhet och att den från början ställdes under statens kontroll. Övervägande skäl talade, enligt statsrådets åsikt, för att staten ombesörjde sändarstationernas uppförande och att dessa stannade i statens ägo. Staten skulle däremot icke omhänderta programverksamheten, som för viss tidsperiod borde överlämnas till den enskilda företagsamheten. Statsrådet ansåg att man borde ytterligare överväga huruvida rundradioverksamhetens bedrivande skulle, för hela landets vidkommande, överlämnas åt ett enda företag eller om uppdelning på flera företag skulle förekomma.
Den 29 mars 1924 anmälde S. Dehlgren m. fl., såsom pressens företrädare, att de hade för avsikt att inom den närmaste tiden bilda ett aktiebolag för idkande av rundradiorörelse. De ämnade till Telegrafstyrelsen inlämna ansökan angående övertagande av rundradiorörelsen i Sverige samt anhöll att styrelsens förslag i rundradiofrågan måtte få anstå intill dess det av dem planerade företaget fått tillfälle att inkomma med anbud.
Representanter för det av pressen bildade aktiebolaget Radiotjänst blev chefen för Tidningarnas Telegrambyrå, Gustaf Reuterswärd, och redaktör Gustaf Ahlbin i Svenska Dagbladet. I juli 1924 förelåg en överenskommelse som bolagets styrelse den 5 augusti förklarade sig för sin del godkänna. Telegrafstyrelsens dåvarande chef, generaldirektör Herman Rydin intresserade sig livligt för detta ärende och det var i full överensstämmelse med hans intentioner som det hela tiden behandlats.
Den 20 augusti 1924 ingav Telegrafstyrelsen till K. Maj:t sitt förslag till lösningen av den svenska rundradiofrågan. Telegrafstyrelsen kände sig särskilt tilltalad av de synpunkter som Radiotjänst framfört i sin ansökan. Enligt styrelsens förmenande torde icke heller någondera av de andra sökandena erbjuda större garantier gentemot staten och allmänheten för ett vederhäftigt och lojalt handhavande av rundradiorörelsen än det av den svenska pressen grundade företaget. Å andra sidan var den svenska pressens direkta medverkan i rundradiorörelsen genom det av densamma bildade bolaget av ett värde som icke fick åsidosättas. Telegrafstyrelsen överlämnade därmed sitt förslag till överenskommelse mellan styrelsen och Radiotjänst.
Den 3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t Telegrafstyrelsen att med Aktiebolaget Radiotjänst teckna överenskommelse om övertaget av programverksamheten i Sverige, och den 27 november undertecknades den slutgiltiga handlingen. I överenskommelsen föreskrevs bl. a.:
"Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt över huvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas."
Under december 1924 påbörjade Radiotjänst inträdet i sin roll och deltog i programverksamheten genom att honorera vissa programinslag, varigenom skapande av ett fylligare programutbud underlättades. Gaget för mera pretentiös solistmedverkan fastställdes till 50 kr.
Sändningarna från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten 1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma utsändningen av de dagliga programmen. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan den 31 december 1924.
Radiotjänsts premiärprogram kl. 15 på Nyårsdagen den 1 januari 1925 inleddes med anropet ”Hallå, hallå! Stockholm Rundradio” följt av ett program som hölls i en mycket pompös anda, och bl.a. Radiotjänsts dåvarande styrelseordförande Per Södermark , höll tal. Han var en gammal generaldirektör och sångarbroder som regeringen hade satt i spetsen för denna nymodiga institution. Han blev så gripen av stundens stora betydelse att han spontant ställde sig upp och sjöng ”Du Gamla Du Fria” med sådan kraft och energi att mikrofonen skallrade.

Dagsprogram vid Radiotjänsts premiärdag, torsdagen den 1 januari 1925:
10.55 Högmässogudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm
12.55 Tidssignal.
13.00 (sändningsuppehåll)
15.00 – 16.45 Festkonsert med anledning av Radiotjänsts övertagande av
rundradioverksamheten. Hålltider:
1) Richard Wagner: Uvertyr till ”Tannhäuser”. Skandias orkester.
2) Chefen för Telegrafstyrelsen, generaldirektör Herman Rydin överlämnar radioverksamheten
till Radiotjänst.
3) Anförande av ordföranden i Radiotjänsts styrelse, generaldirektör Per Södermark; riktlinjer
för den fortsatta verksamheten.
4) Franz Schubert: Symfoni, H-moll, "Den ofullbordade".
5) Wilhelm Peterson-Berger: ”Hälsning till Jämtland” ur "Arnljot".
6) Felix Mendelsohn: Violinkonsert II, III.
7) Gaston Borch: Skandinavisk rapsodi. Orkester.
8) Josef Erikson: "Min själ vak upp".
9) Emil Sjögren: Falks sång ur "Kärlekens komedi".
10) Wilhelm Stenhammar: "Sverige". Gunnar Grip, sång, med orkester.
18.00 -- 19.00 Gudstjänst från Immanuelskyrkan.
20.00 - 21.30 Uppläsning av teaterdirektör August Falk och fru Manda Björling-Falk: August
Strindbergs "Till Damaskus”.
22.30 Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. Väderleksutsikt från Statens
Meteorologisk-hydrologiska anstalt.

Den 1 januari 1925 var det bistert kallt i Sverige. Isen låg ända ner till Trelleborg. TT:s nyhetsuppläsare Berndt Aulin rapporterade i Radiotjänsts allra första nyhetssändning om hur isbrytare tvingats gå ner till södra Skåne för att undsätta Tysklandsfärjor som frusit fast i isen. Nyhetsuppläsningen gjordes direkt i TT:s redaktionslokal i Klara. Det fanns ingen egentlig studio för nyhetsuppläsaren utan de övriga i redaktionen fick vara så vänliga att hålla tyst när nyheterna gick. Utanför redaktionsdörren fanns en skylt: ”Vid sändning ingång genom lunchrummet”.
Radiotjänst skulle två år senare flytta till den sedermera så legendariska adressen Kungsgatan 8, men ännu så länge huserade man i provisoriska lokaler på Malmskillnadsgatan - lokaler som tillhörde en skola för radiotelegrafister. Radiotjänsts hela personal bestod ännu så länge av endast 7 personer: hallåmannen Walter Holmstedt, programchefen Nils Holmberg, kapten Gösta Lilliehöök, kontoristen Nils Nordström, direktör Gustaf Reuterswärd, hallåmannen Sven Jerring och musikchefen Natanael Broman.
Det gällde på den tiden att i bokstavlig mening "hitta på" varje program. Ingenting kom av sig självt, och det var minsann inte några som stod i kö för att medverka! Sedan programmen var "påhittade" skulle påtänkta medverkande kontaktas, varvid det först gällde att förklara för dem vad radio egentligen var för något, försäkra att mikrofonen inte åt upp dem(!), och med lock och pock släpa upp dem till studion. De som i början accepterade utan vidare hörde till de verkliga undantagen.
En sak som gjorde programarbetet särskilt tungrott var att allt måste göras på ort och ställe och på den exakt annonserade tidpunkten. Det fanns inga apparater för att spela in programmen i förväg. Om någon medverkande i sista stund fick förhinder fanns inga "bandade programinslag" att i hast sätta in i programmet som ersättning. Alla måste prompt infinna sig i studion vid rätt tid!
Vid sidan om allt programarbete gällde det att upprätthålla de, så att säga, diplomatiska förbindelserna med en mängd institutioner som var för sig hade möjlighet att både hjälpa och stjälpa programarbetet. Det fanns en styrelse och ett programråd som på sammanträde efter sammanträde kunde dryfta sådana frågor som om det skulle få spelas dragspel i radion, och som tvärt kunde avvisa all grammofonspelning i programmen. Det fanns affärsmässigt drivna institutioner inom tonsättarbranschen och nöjesindustrin som vädrade morgonluft vid radions oväntade uppsving och ville vara med att dela licensmedel. Det fanns en telegrafstyrelse - besynnerligt nog var rörelsen på den tiden lagd under detta rent tekniska verk - som såg ett välkomnat tillfälle att öka sin avkastning med hjälp av licensmedlen och undan för undan skar ner programföretagets andel av dessa. Det fanns folkbildningsorganisationer som man gärna hade samarbetat med, men som på sin höjd intog en välvillig neutralitet, och föreläsningsföreningar som måste lugnas när de greps av panik vid åsynen av sina glesnande åhörarskaror.
Det fanns vidare teatrarna. På ett ställe satt en Dramatenchef, som trots all personlig älskvärdhet och villighet att själv medverka lade mycket stränga band på sina skådespelare - även om han inte gick så långt som den tidens store privata teaterdirektör som blankt förbjöd sina sujetter att uppträda i radio. På ett annat ställe satt en temperamentsfull Operachef, som ena dagen öppnade stora famnen och erbjöd hela sin institution med alla dess föreställningar, för att nästa dag förbjuda operaartisterna att sjunga i radio.
Men det här var ändå en gyllene tid då lyssnarreaktionerna i regel handlade om stor förnöjsamhet med vad som bjöds. Lyssnarbreven var nästan tröttsamt belåtna. Det enda tydliga missnöjet som kom fram rörde den dåliga hörbarheten från sändarstationerna. Mottagningsförhållandena var på många håll var mycket dåliga eller helt obefintliga, och därför tillät man radioklubbar att sköta driften av egna radiosändare som återutsände riksradioprogrammet. Radioklubbarna tilläts även att sända egenproducerade program över sina sändare. År 1925 fanns det 10 privata radiostationer, och några år senare, 1933, fanns det 20, vilka delvis finansierades av bidrag från licensmedel.


Ett dagsprogram år 1925 kunde ha följande utseende. Exempel från söndagen den 1 mars:
11:00 Högmässogudstjänst
12:30 Väderleksrapport
12:55 Tidssignal (-13:00)
17:00 Barnprogram
18:00 Passionsvesper från Jakobs kyrka
19:00 Referat från Hjalmar Brantings begravning
20:00 Föredrag om Verdis ”Rigoletto” av Olof Rabenius
20:30 Utsändning från Operan av ”Rigoletto”, 2:a och 3:e akterna
22:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport

Exempel från tisdagen den 3 mars:
12:30 Väderleksrapport
12:40 Riksbankens växelkurser samt första uppropet från Sthlm:s fondbörs
12:55 Tidssignal (-13:00)
19:00 Hur våra förfäder civiliserades. Föredrag av Gustaf Hallström
20:00 Föredrag om Bizets ”Carmen” av Folke Rabenius
20:35 Utsändning från Operan av ”Carmen”, 2:a och 3:e akten
22:05 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport

Exempel från lördagen den 7 mars:
12:30 Väderleksrapport
12:40 Riksbankens växelkurser samt första uppropet från Stockholms fondbörs
12:55 Tidssignal (-13:00)
16:30 Konsertföreningens skolungdomskonsert från Auditorium
19:30 Meddelanden från ABF
20:00 Dansmusik
21:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport
21:30-2400 Dansmusik från Rosenbad

En mycket inflytelserik faktor i verksamheten var några av landets stora tidningar och pressorganisationer som i egenskap av aktieägare i Radiotjänst bildade en kraftig motvikt mot telegrafstyrelsen. De första åren fick faktiskt delvis sin prägel av dragkampen mellan dessa mäktiga institutioner, en dragkamp som ofta slutade med en dyster kompromiss. En dylik kompromiss med beklagligt negativ effekt för programarbetet var förbudet mot aktuella reportage, som baserades på en uppgörelse mellan pressen och telegrafstyrelsen, att inga andra än TT-nyheterna skulle tillåtas. Tidningarna fruktade nämligen att radion skulle bli en farlig konkurrent på nyhetsmarknaden.
Det stod klart för alla framsynta människor att den nya uppfinningen skulle komma att få en ofantlig betydelse som nyhetsförmedlare. I ”Radiotjänst - en bok om programmen och lyssnarna” blir tonen lyrisk så fort orden "Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå" är nämnda. Det talas om de tusen sinom tusen svenska hem där man väntar på nyheterna. ”Ödemarkens stumma rymd får röst och i tystnaden som ruvar över milsvida sovande skogar ljuder en mänsklig stämma. För många människor, som leva avspärrade från yttervärlden, har radion öppnat ett fönster ut mot livet.” I samma veva tillbakavisas kategoriskt insinuationen att TT med hänsyn till pressen skulle ha undanhållit radion en del nyheter.
Det är dock klarlagt att man på sina håll, bland myndigheter och bland ledande pressmän, såg mer krasst och mindre romantiskt på problemet. Man poängterade gärna vikten av nyheter i radio, men man såg samtidigt till att dessa hölls inom rimliga, eller snarare snäva gränser. När Seth Ljungqvist i "Tjugofem år med Sveriges Radio" berättar om förspelet till företagets skapande citerar han statsrådet Lübeck i ett uttalande från juni 1923: Garantier för opartiskhet och saklighet vid urvalet av nyhetsmeddelanden var ofrånkomliga. Jämväl var det viktigt tillse, att ett samarbete med pressen skedde på ett sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhetsförmedling undveks.
Liknande tongångar möter vi även hos Gustaf Reuterswärd, TT-chef och därefter också verkställande direktör i Radiotjänst. Han var i hög grad aktiv när planerna för denna nya verksamhet lades upp, och han yttrade sig bl. a. i tidskriften Radio, 1923. Han var fullt på det klara med radions roll som nyhetsförmedlare, men frågade sig i vad mån "rundgnisten" kan tänkas gå i vägen för pressen, eller konkurrera med den. Det var nog inte så farligt, menade han. Det skulle nog bli ett fredligt samarbete på så sätt att radion köpte TT:s nyheter. I en utförlig "Berättelse om hur AB Radiotjänst kom till..." (manuskript i Sveriges Radios arkiv) har han utförligt skildrat sina egna synpunkter och förhandlingarna som ledde till bolagets bildande. Han meddelar att TT:s styrelse i februari 1923 inte ägnade frågan något större intresse. Man ville i största allmänhet undvika konkurrens mellan rundradion och tidningarna och framförallt hindra att rundradion skaffade sig en egen nyhetsförmedling som kunde bilda kärna för en ny konkurrent till TT inom nyhetsvärlden, d. v. s. på TT:s egna marker.
Vid ett sammanträde på Tidningsutgivareföreningen i mars 1924 utvecklade Gustaf Reuterswärd sina synpunkter närmare. Han pekade på rundradions oanade utvecklingsmöjligheter och dess oövervinneliga snabbhet i nyhetsförmedlingen. Han erinrade också om att nyheterna som sådana inte var lagligen skyddade, varför ett radioföretag skulle kunna tänkas parasitera på pressen. Att han hade respekt för det nya mediet framgår av hans förslag att nyheter endast utsändas på den tid, som ur pressens synpunkt vore minst farlig, d. v. s. under kvällstimmarna mellan klockan 19-22. Om radion tilläts göra nyhetssändningar när som helst på dagen skulle resultatet bli en ständig dragkamp mellan radiobolaget och TT.
Så gick det som det gick. Pressens representanter i styrelsen gjorde sitt inflytande gällande. När Radiotjänst startade sin verksamhet den 1 januari 1925, reglerades dess nyhetsförmedling av denna paragraf 9 i överenskommelsen mellan Telegrafstyrelsen och Radiotjänst: ”Radioprogrammen må ej innehålla andra dagsnyheter eller därmed jämförliga meddelanden än sådana som tillhandahållits genom Tidningarnas Telegrambyrå aktiebolag eller annat av styrelsen och bolaget godkänt organ.”
Det var tydligt att det var radions tjänstemän som man misstrodde; styrelsen kunde man lita på, för där satt representanter från pressen i betryggande antal. Ändå påminde den svenska radion mest om ett ämbetsverk och stilen var ytterligt akademisk och hövisk. Allt som kunde riskera att av någon uppfattas som kontroversiellt var uteslutet. Riksdagens högtidliga öppnande t. ex. kunde få komma med i programmet, men absolut inte riksdagsdebatter! Fram till 1947 hade TT monopol på telegramsändningar i radio. Först 1956 började Radiotjänst med egna dagliga nyhetssändningar vid sidan av Dagens Eko.
Efter 1925 kvarstod fortfarande vissa reminiscenser av sponsring i radioprogrammen. Den 4 juni 1925 sände riksprogrammet ett föredrag av löjtnant C Rosencrantz, "Vad är camping?", med arrangörsnamnet angivet: "anordnat av Sydsvenska Dagbladet". Ändå kunde samma tidning i en ledare protestera mot samma företeelse under rubriken "Vår svenska radio". Tidningen framhöll sin åsikt att majoriteten lyssnare stod helt på radiorådets sida i denna fråga; ”Inte är det någon som håller radioapparat för att höra den eller den firman prisa sina varor. Annonserna äro nyttiga och nödvändiga, men deras rätta plats är i den dagliga pressen!”
På den tiden gjorde hallåmannen verkligen skäl för sin folkliga titel. Det var "Hallå, hallå, Stockholm rundradio" som var det första gängse anropet, även om det dubbla hallået ganska snart togs bort. 1927 invigdes i Motala världens starkaste rundradiostation, en stolthet för det då tvååriga Radiotjänst som därmed började med sitt flitiga begagnande av anropet "Hallå, Stockholm-Motala". Företaget Radiotjänst ändrade 1957 sitt namn till Sveriges Radio, men redan från och med Nyårsdagen 1944 började man övergå till anropet "Sveriges Radio" i programmen. I och med det var radions tidigaste år slut.

© 2005 Ingemar Lindqvist