Radions tidigaste år |
© 2004 Ingemar Lindqvist
|
| Radions
födelseår brukar anges till 1901. Det var då som
det stora eldprovet för denna teknik genomfördes när
Guglielmo Marconi (1874-1937) den 12 december överförde
den telegrafiska signalen ”S” över Atlanten. Det
skedde från en sändarstation i Cornwall i England och
med mottagarstationen på New Foundland på den amerikanska
ostkusten. Marconi hade redan under sina tidigaste studieår
fått intresse för forskningsrön från den tyske
fysikern och professorn Heinrich Rudolf Hertz (1857-1894), som var
den förste som praktiskt hade lyckats åstadkomma radiovågor
(1888). Marconis bidrag till den fortsatta utvecklingen rörde
sig i första hand kring konstruktionen av antennsystemet. Med
hans konstruktioner blev trådlösa överföringar
möjliga över mycket större distanser än vad
som tidigare hade ansetts möjligt. Redan i september 1895 i
Marconis födelsestad Bologna nåddes en av milstolparna
i hans experiment, då hans signaler överfördes över
en distans av 2,5 km. Eftersom han mötte dålig förståelse
för sina forskningsresultat i sitt hemland Italien flyttade
han 1896 till England och inlämnade samma år en patentansökan
på trådlös telegrafi. Ett förspel inför
det stora språnget över Atlanten nåddes 1899, när
han framgångsrikt sände det första morsetelegrammet
över Engelska kanalen - en distans som avverkats i många
andra banbrytande rekord i historien. |
| Den
första radiostationen i USA för reguljär telegramöverföring
upprättade Marconi vid Cape Cod, och den kom snabbt att följas
av flera. I oktober 1907 etablerade Marconibolaget i England den
första reguljära trådlösa förbindelsen
för kommersiell trafik mellan Europa och Amerika. Nu började
också radiotelegrafisk utrustning av Marconis typ att introduceras
på större fartyg. I efterspelet till ”Titanics”
undergång 1912 tillmättes det en stor betydelse för
räddningsinsatserna att denna typ av utrustning hade funnits
på fartyget. Visserligen hade räddningsinsatserna inte
varit så framgångsrika som man hade kunnat önska,
men det stod ändå helt klart att radioutrustningen ombord
haft betydelse för att påskynda räddningsinsatserna
och därmed minska antalet dödsoffer. Det restes nu ökade
säkerhetskrav att fartyg måste utrustas med radiotelegrafiska
anläggningar. |
| I
dessa tidigaste år i radioteknikens historia alstrades radiovågorna
mycket primitivt så att de endast kunde användas för
telegrafiska meddelanden. För att kunna sända tal och
musik krävdes att tekniken förfinades så att radiovågorna
istället uppträdde som kontinuerligt svängande vågor
som i sin tur ”bar fram” de ljudsignaler man ville överföra.
Vi ska här dock nogsamt avhålla oss från teknikaliteter
utan enbart koncentrera oss på själva mediet, den talande
eller musicerande radion. |
| De
allra första kända försöken till radiosändningar
med tal och musik ägde rum i USA juldagen 1906. Det rörde
sig om experiment genomförda av den amerikanske fysikern och
elektroteknikern Reginald Fessenden som själv spelade fiol
och sjöng under utsändningen. De enda som hade möjlighet
att höra hans sändningar var radiotelegrafister som möjligtvis
trodde att det var något himmelskt mirakel de upplevde när
de mitt bland morsesignalerna kunde höra musik i form av ”Stilla
natt” spelad på fiol. |
| Under
de här åren, före eller under Första Världskriget,
var det bara yrkesverksamma telegrafister och entusiastiska amatörer
som kunde utnyttja radiotekniken. Förutsättningen var
att man hade de då avancerade specialkunskaper som krävdes
för att bygga en radio själv. En sådan person var
amerikanen Frank Conrad, som var anställd hos Westinghouse
och som genom företaget hade tillgång till de komponenter
som behövdes. Han hade lyckats samla några kollegor för
den nya tekniken och själv byggt en 100 watt kraftig radiosändare
– en på den tiden (1916) enastående bedrift. Hans
sändningar hördes vida omkring, och en högre chef
entusiasmerades av hans försök och förstod radions
potential som ett massmedium, och framför allt; en god affär
för Westinghouse. Han insåg att om radioprogram kan sändas
så att programmen lockar en stor publik så kommer allt
fler människor att vilja köpa radiomottagare. Av vilket
märke? jo, naturligtvis Westinghouse, det var förhoppningen!
Året 1920 sänder Westinghouse ett av historiens första
radioprogram från nybyggda anläggningar på Westinghouse-fabrikens
tak. När man dessutom utnyttjade radions snabbhet att leverera
nyheter långt före tidningarna väcker detta sensation.
Inom två år har 100 000 radioapparater sålts och
500 nya sändarstationer startats. Allt fler företag följer
efter i Westinghouse´ spår. Företagen får
sällskap av universitet, kyrkor, föreningar och tidningsföretag,
men även många enskilda personer startar egna radiostationer
med enkla resurser. Ofta var det kanske bara det att man ville visa
att man följde med strömningarna i tiden, att man var
tekniskt sinnad, och framför allt modern - den nya tekniken
blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland bli mycket amatörmässiga
med personliga förmågor från det närmaste
grannskapet eller kvarteret. Att höra sina grannar uppträda
i radio och sjunga, eller läsa en dikt, eller kallsvettigt
tappa bort vad det var man skulle säga eller sjunga, blev något
som kunde locka till sig stor publik. |
| I
Europa var det först efter Första Världskriget som
den nya företeelsen, som i den engelskspråkiga världen
fått namnet broadcasting, började göra sig gällande,
och man började angripa problemet också i länderna
i den gamla världen. I England startade Marconibolaget i London
sin sändare 2LO, vilket var begynnelsen till vad som senare
skulle bli BBC. Den första sändningen skedde den 11 maj
1922, men sändningarna begränsades i början till
bara en timme per dag. I början sände man enbart talprogram
men under sommaren 1922 inleddes försök att sända
ut olika konserter. I dessa tider var det förstås alltid
direktsändningar eftersom man saknade praktiska möjligheter
att i förväg spela in programinslag för senare utsändning.
Programmen från 2LO innehöll inte några reklambudskap
men eftersom sändningarna upprätthölls av en tillverkare
av radioapparater så var det en indirekt form av kommersiell
radio; sändningarnas syfte var att uppmuntra allmänheten
att köpa mottagningsapparater av detta fabrikat. Lyssnarantalet
till 2LO växte mycket snabbt, och på senhösten när
BBC gavs uppdraget att ta över sändningarna uppskattades
lyssnarantalet till cirka 50.000. Premiären för det verkliga
BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände man bara
cirka ett par timmar per dag. |
| Uttrycket
"broadcasting" lanserades i Sverige som ”rundradio”
av Nils Holmberg på Svenska Dagbladet, och de första
mer reguljära sändningarna startades 1922. Men den allra
första radiosändningen med tal och musik hade genomförts
så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid
det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades
av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns
hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm. |
| På
den tiden var det nog inte många som kunde inse hur stor betydelse
radion senare skulle få. Att denna nya teknik skulle få
en dominant ställning för nyhetsförmedlingen och
att den skulle kunna rymma lycka och berikande som kulturförmedlare
var det nog inte många som då kunde se. Från starten
handlade det endast om att kommersiellt utnyttja en teknisk uppfinning.
Men på liknande sätt var det säkert också
i boktryckarkonstens gryning för ungefär 550 år
sedan. |
| För
andra, mer insiktsfulla, kom jämförelsen med boktryckarkonsten
ständigt i centrum. Vad var den bokliga bildning som denna
uppfinning möjliggjort annat än ett trycksvärtans
tyranni? Apostlarna hade predikat kristendomen för lyssnande
skaror, antikens och medeltidens lärde hade förkunnat
sin samlade visdom för andäktiga åhörare. Det
hade på varje punkt varit ett personligt förhållande
mellan den givande och den mottagande. Denna levande tradition försvagades
genom de tryckta böckernas opersonliga tecken. Skriftspråkets
symboler var visserligen sinnrikt uppbyggda; allt det logiska och
åskådliga i tankarna kunde fångas in i deras formvärld,
men inte det som gav tankarna deras mänskliga värme och
fyllighet. Nu kom radion, och med den möjligheten att återskänka
ordet dess personliga tonfall, dess övertygande och vädjande
kraft. Nu kunde man låta den enskilde komma i kontakt med
åtminstone något av det personliga och levande i ordet,
som tryckbokstäverna stängt ute! Man kunde i alla hem,
i storstad såväl som glesbygd få höra den
stora sagoförtäljerskan med sin milda och eftertänksamma
röst berätta om Nils Holgersson och hans underbara resa.
Man kunde få känna den tunga rytmiska kraften i Erik
Axel Karlfeldts sjungande dalmål. Och många andra, som
kanske inte var stora namn inom litteratur och vetenskap, människor
kanske i enkla förhållanden och med ringa bokbildning
- men fängslande personligheter - kunde man få lära
känna genom deras tonfall och sätt att tala. Radion var
kallad att återskapa det talade ordets levande tradition!
Ja, så visionärt kunde tankebanorna gå. |
| På
våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen hos Svenska Radioaktiebolaget
och Elektriska Aktiebolaget AEG att de skulle leverera ett antal
mottagare avsedda för försök med rundradio. Apparaterna
levererades under höstens lopp och sattes upp hos Tidningarnas
Telegrambyrå och några tidningsredaktioner samt hos
ett antal av försöken intresserade, mer eller mindre officiella
personer, och hölls tillgängliga för demonstrationer
o. d. På Telegrafverkets undervisningsanstalt i Vaxholm fanns
en av Svenska Radiobolaget levererad radiosändare som användes
för telegraftrafik. Den byggde man om för telefoni, och
med början den 7 september 1922 sände man grammofonmusik
och enklare konserter i varje kväll återkommande halvtimmeslånga
program som utfördes på stationen, eller var överföringar
via telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna
kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten,
yrkeskorporationer och för välgörande ändamål,
exempelvis under Stockholms-Tidningens uppmärksammade radiodagar
i december 1922. Svenska Radiobolaget började samtidigt med
Telegrafstyrelsen sina sändningsförsök. |
| Dessa
tidiga försökssändningar kunde ofta bjuda på
en katastrofal ljudkvalitet. Vid ett tillfälle hade man samlat
cirka 400 särskilt inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins
stora sal vid Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev
det hela så här: ”Den en smula högtidliga
stämning, under vilken de första obegripliga tonerna ur
den stora svarta tratten avhördes, lättade ganska betydligt
då fortsättningen kom. Mest av allt fick man intrycket
av en sliten grammofon, vilket inte förminskades genom att
det första musiknumret utfördes på grammofon från
Malmskillnadsgatan. Så kom programmets pièce de resistance,
ett stycke ur ”Carmen” direkt från Operans kvällsföreställning.
Det föll platt till marken. En och annan ton av den uppträdande
sångerskans aria, eller vad det nu var - någon identifiering
var icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten,
inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.” |
| Det
var viktigt att förtroendet för det nya mediet befästes,
och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första,
för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det
var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket
vanliga typen på 500 W. Denna dåtida storsändare
arbetade på våglängden 430m. Den installerades
i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där
samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes. Tekniken
gick framåt och sändningarna blev av mer permanent karaktär
och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt
mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets försöksstation,
som den kallades, hade sina program måndag, onsdag, fredag
och lördag, medan Radiobolaget svarade för sändningarna
de övriga veckodagarna. |
| Förutom
pionjärinsatserna i Stockholm pågick försökssändningar
även på andra platser. Regelbundna rundradiosändningar
över Göteborgs kustradiostation började den 12 november
1923. I Boden tog de sin början den 1 december 1923 och rundradiosändaren
i Malmö togs i bruk den 11 december 1924. |
| Detta
var nybyggarandans tid - i studiolokaler, på sändarstationer
och också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort
för den nya radion, och den verkliga lyssnaren – amatören
– var i överensstämmelse med detta franska substantivs
ursprungliga betydelse en älskare, nämligen en älskare
av sin mottagare. Tidningarna, inte minst Svenska Dagbladet, skrev
mycket om radion och gav även tekniska beskrivningar och rådgivning
för de som ville försöka att själv bygga mottagare.
Det stora intresset för rundradio ledde till att det redan
under 1922 bildades särskilda radioklubbar. Den största
- Svenska Radioklubben som bildades i december 1922, kunde snart
notera ett medlemsantal om hela 500. Svenska Radioklubben startade
dessutom en medlemsidning med namnet Radio, och klubben skulle få
stor betydelse för radiofrågans fortsatta utveckling.
|
| Programmen
från Telegrafverkets försöksstation i Stockholm
bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag,
kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades
de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens
början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten
var sålunda baserad på reklam eller sponsring, men en
hovsammare sådan. Bland de regelbundet återkommande
programarrangörerna kan nämnas Åhlén &
Holms familjetidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska
Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin,
Grosshandlarfirman Martin Öberg. Mycket tidigt söktes
kontakt med verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning
och annan kulturell verksamhet. Man hade därigenom fått
överenskommelser om program från kyrkor, Operan, Musikaliska
Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms Arbetareinstitut,
Svensk Filmindustri, Stockholms stad, olika restauranger o.s.v. |
| I
december 1923 återutsände man föreställningar
direkt från Operans scen, och den 12 december 1923 radierades
den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening.
Jjulottan från Jakobs kyrka 1923 var troligen den första
radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons
dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret
1923/24, men den första gången blev den sänd redan
den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången
på nyårsaftonen 1923. |
Ett kvällsprogram kunde år 1924 ha följande utseende.
Exempel från den 25 mars: |
18:00
Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45 Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00 Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning.
Anordnat av Aktiebolaget Ströms
Herrekipering. Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet.
Uppläsning av redaktör Hasse
Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog. |
Exempel från den 29 mars: |
18:45
Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00 Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter
anordnad av tidningen Vårt
Hem.
20:30 Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00 Orkestermusik från Palladiums biografteater. |
Mot slutet av
1922 och i början av 1923 inkom till Kungl. Maj:t drygt ett
dussin mer eller mindre genomtänkta ansökningar om tillstånd
att bedriva rundradiorörelse, och den 21 februari 1923 ingav
Telegrafstyrelsen sin första skrivelse i rundradiofrågan.
Där anförde Telegrafstyrelsen att: ”Lika säkert
som ett rätt handhavande av denna verksamhet kommer att skapa
bestående intresse med därav följande fördelar,
lika visst skulle en skötsel, som saknar vilja eller förmåga
att tillvarata de rika möjligheter som här fanns, resultera
i en allmän missaktning för det hela. På statens
myndigheter ankommer det därför att tillse, att rörelsens
utövande lägges i sådana händer, att de nödiga
garantier för ett rätt handhavande av den var till finnandes.
Styrelsen avvisade därför den helt oreglerade utveckling
som försiggått i Förenta Staterna. En ordning vidare,
som huvudsakligen eller ens till någon nämnvärd
del var baserad på inkomster av annonsering var enligt styrelsens
mening utesluten. Styrelsen hade kommit till den bestämda slutsatsen,
att en rundradiorörelse i Sverige måste bygga på
årliga bidrag från innehavare av mottagningsapparater. |
| Programverksamheten
borde vidare icke omhänderhavas av staten, utan överlämnas
åt den enskilda företagsamheten, givetvis under statens
kontroll. Den borde icke uppdelas på olika företag utan,
för hela landets vidkommande, överlämnas till ett
enda svensk aktiebolag, i vilket radioindustrin och landets tidningspress
i främsta rummet lämnas tillfälle att ingå
såsom delägare. Att pressen ingick var särskilt
betydelsefullt med tanke på det nyhetsmaterial som var av
så fundamental betydelse för programverksamheten inom
rundradion. |
| K.
Maj:t behandlade så frågan. I protokollet över
kommunikationsärenden den 29 juni 1923 anförde statsrådet
Lübeck att det nya kommunikationsmedlet väl torde motivera
att staten ingrep för att söka genomföra ett ändamålsenligt
ordnande av denna verksamhet och att den från början
ställdes under statens kontroll. Övervägande skäl
talade, enligt statsrådets åsikt, för att staten
ombesörjde sändarstationernas uppförande och att
dessa stannade i statens ägo. Staten skulle däremot icke
omhänderta programverksamheten, som för viss tidsperiod
borde överlämnas till den enskilda företagsamheten.
Statsrådet ansåg att man borde ytterligare överväga
huruvida rundradioverksamhetens bedrivande skulle, för hela
landets vidkommande, överlämnas åt ett enda företag
eller om uppdelning på flera företag skulle förekomma. |
| Den
29 mars 1924 anmälde S. Dehlgren m. fl., såsom pressens
företrädare, att de hade för avsikt att inom den
närmaste tiden bilda ett aktiebolag för idkande av rundradiorörelse.
De ämnade till Telegrafstyrelsen inlämna ansökan
angående övertagande av rundradiorörelsen i Sverige
samt anhöll att styrelsens förslag i rundradiofrågan
måtte få anstå intill dess det av dem planerade
företaget fått tillfälle att inkomma med anbud. |
| Representanter
för det av pressen bildade aktiebolaget Radiotjänst blev
chefen för Tidningarnas Telegrambyrå, Gustaf Reuterswärd,
och redaktör Gustaf Ahlbin i Svenska Dagbladet. I juli 1924
förelåg en överenskommelse som bolagets styrelse
den 5 augusti förklarade sig för sin del godkänna.
Telegrafstyrelsens dåvarande chef, generaldirektör Herman
Rydin intresserade sig livligt för detta ärende och det
var i full överensstämmelse med hans intentioner som det
hela tiden behandlats. |
| Den
20 augusti 1924 ingav Telegrafstyrelsen till K. Maj:t sitt förslag
till lösningen av den svenska rundradiofrågan. Telegrafstyrelsen
kände sig särskilt tilltalad av de synpunkter som Radiotjänst
framfört i sin ansökan. Enligt styrelsens förmenande
torde icke heller någondera av de andra sökandena erbjuda
större garantier gentemot staten och allmänheten för
ett vederhäftigt och lojalt handhavande av rundradiorörelsen
än det av den svenska pressen grundade företaget. Å
andra sidan var den svenska pressens direkta medverkan i rundradiorörelsen
genom det av densamma bildade bolaget av ett värde som icke
fick åsidosättas. Telegrafstyrelsen överlämnade
därmed sitt förslag till överenskommelse mellan styrelsen
och Radiotjänst. |
| Den
3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t Telegrafstyrelsen att med
Aktiebolaget Radiotjänst teckna överenskommelse om övertaget
av programverksamheten i Sverige, och den 27 november undertecknades
den slutgiltiga handlingen. I överenskommelsen föreskrevs
bl. a.: |
| "Rundradioprogrammen,
vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse
samt över huvud taget vara ägnade att vidmakthålla
allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas
på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå,
och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet.
Rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen
och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas." |
| Under
december 1924 påbörjade Radiotjänst inträdet
i sin roll och deltog i programverksamheten genom att honorera vissa
programinslag, varigenom skapande av ett fylligare programutbud
underlättades. Gaget för mera pretentiös solistmedverkan
fastställdes till 50 kr. |
| Sändningarna
från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten
1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma utsändningen
av de dagliga programmen. Den sista utsändningen från
Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan den
31 december 1924. |
| Radiotjänsts
premiärprogram kl. 15 på Nyårsdagen den 1 januari
1925 inleddes med anropet ”Hallå, hallå! Stockholm
Rundradio” följt av ett program som hölls i en mycket
pompös anda, och bl.a. Radiotjänsts dåvarande styrelseordförande
Per Södermark , höll tal. Han var en gammal generaldirektör
och sångarbroder som regeringen hade satt i spetsen för
denna nymodiga institution. Han blev så gripen av stundens
stora betydelse att han spontant ställde sig upp och sjöng
”Du Gamla Du Fria” med sådan kraft och energi
att mikrofonen skallrade. |
Dagsprogram vid Radiotjänsts premiärdag, torsdagen den
1 januari 1925:
10.55 Högmässogudstjänst från Jakobs kyrka
i Stockholm
12.55 Tidssignal.
13.00 (sändningsuppehåll)
15.00 – 16.45 Festkonsert med anledning av Radiotjänsts
övertagande av
rundradioverksamheten. Hålltider:
1) Richard Wagner: Uvertyr till ”Tannhäuser”. Skandias
orkester.
2) Chefen för Telegrafstyrelsen, generaldirektör Herman
Rydin överlämnar radioverksamheten
till Radiotjänst.
3) Anförande av ordföranden i Radiotjänsts styrelse,
generaldirektör Per Södermark; riktlinjer
för den fortsatta verksamheten.
4) Franz Schubert: Symfoni, H-moll, "Den ofullbordade".
5) Wilhelm Peterson-Berger: ”Hälsning till Jämtland”
ur "Arnljot".
6) Felix Mendelsohn: Violinkonsert II, III.
7) Gaston Borch: Skandinavisk rapsodi. Orkester.
8) Josef Erikson: "Min själ vak upp".
9) Emil Sjögren: Falks sång ur "Kärlekens komedi".
10) Wilhelm Stenhammar: "Sverige". Gunnar Grip, sång,
med orkester.
18.00 -- 19.00 Gudstjänst från Immanuelskyrkan.
20.00 - 21.30 Uppläsning av teaterdirektör August Falk
och fru Manda Björling-Falk: August
Strindbergs "Till Damaskus”.
22.30 Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. Väderleksutsikt
från Statens
Meteorologisk-hydrologiska anstalt. |
Den 1 januari 1925 var det bistert kallt i Sverige. Isen låg
ända ner till Trelleborg. TT:s nyhetsuppläsare Berndt
Aulin rapporterade i Radiotjänsts allra första nyhetssändning
om hur isbrytare tvingats gå ner till södra Skåne
för att undsätta Tysklandsfärjor som frusit fast
i isen. Nyhetsuppläsningen gjordes direkt i TT:s redaktionslokal
i Klara. Det fanns ingen egentlig studio för nyhetsuppläsaren
utan de övriga i redaktionen fick vara så vänliga
att hålla tyst när nyheterna gick. Utanför redaktionsdörren
fanns en skylt: ”Vid sändning ingång genom lunchrummet”. |
| Radiotjänst
skulle två år senare flytta till den sedermera så
legendariska adressen Kungsgatan 8, men ännu så länge
huserade man i provisoriska lokaler på Malmskillnadsgatan
- lokaler som tillhörde en skola för radiotelegrafister.
Radiotjänsts hela personal bestod ännu så länge
av endast 7 personer: hallåmannen Walter Holmstedt, programchefen
Nils Holmberg, kapten Gösta Lilliehöök, kontoristen
Nils Nordström, direktör Gustaf Reuterswärd, hallåmannen
Sven Jerring och musikchefen Natanael Broman. |
| Det
gällde på den tiden att i bokstavlig mening "hitta
på" varje program. Ingenting kom av sig självt,
och det var minsann inte några som stod i kö för
att medverka! Sedan programmen var "påhittade" skulle
påtänkta medverkande kontaktas, varvid det först
gällde att förklara för dem vad radio egentligen
var för något, försäkra att mikrofonen inte
åt upp dem(!), och med lock och pock släpa upp dem till
studion. De som i början accepterade utan vidare hörde
till de verkliga undantagen. |
| En
sak som gjorde programarbetet särskilt tungrott var att allt
måste göras på ort och ställe och på
den exakt annonserade tidpunkten. Det fanns inga apparater för
att spela in programmen i förväg. Om någon medverkande
i sista stund fick förhinder fanns inga "bandade programinslag"
att i hast sätta in i programmet som ersättning. Alla
måste prompt infinna sig i studion vid rätt tid! |
| Vid
sidan om allt programarbete gällde det att upprätthålla
de, så att säga, diplomatiska förbindelserna med
en mängd institutioner som var för sig hade möjlighet
att både hjälpa och stjälpa programarbetet. Det
fanns en styrelse och ett programråd som på sammanträde
efter sammanträde kunde dryfta sådana frågor som
om det skulle få spelas dragspel i radion, och som tvärt
kunde avvisa all grammofonspelning i programmen. Det fanns affärsmässigt
drivna institutioner inom tonsättarbranschen och nöjesindustrin
som vädrade morgonluft vid radions oväntade uppsving och
ville vara med att dela licensmedel. Det fanns en telegrafstyrelse
- besynnerligt nog var rörelsen på den tiden lagd under
detta rent tekniska verk - som såg ett välkomnat tillfälle
att öka sin avkastning med hjälp av licensmedlen och undan
för undan skar ner programföretagets andel av dessa. Det
fanns folkbildningsorganisationer som man gärna hade samarbetat
med, men som på sin höjd intog en välvillig neutralitet,
och föreläsningsföreningar som måste lugnas
när de greps av panik vid åsynen av sina glesnande åhörarskaror. |
| Det
fanns vidare teatrarna. På ett ställe satt en Dramatenchef,
som trots all personlig älskvärdhet och villighet att
själv medverka lade mycket stränga band på sina
skådespelare - även om han inte gick så långt
som den tidens store privata teaterdirektör som blankt förbjöd
sina sujetter att uppträda i radio. På ett annat ställe
satt en temperamentsfull Operachef, som ena dagen öppnade stora
famnen och erbjöd hela sin institution med alla dess föreställningar,
för att nästa dag förbjuda operaartisterna att sjunga
i radio. |
| Men
det här var ändå en gyllene tid då lyssnarreaktionerna
i regel handlade om stor förnöjsamhet med vad som bjöds.
Lyssnarbreven var nästan tröttsamt belåtna. Det
enda tydliga missnöjet som kom fram rörde den dåliga
hörbarheten från sändarstationerna. Mottagningsförhållandena
var på många håll var mycket dåliga eller
helt obefintliga, och därför tillät man radioklubbar
att sköta driften av egna radiosändare som återutsände
riksradioprogrammet. Radioklubbarna tilläts även att sända
egenproducerade program över sina sändare. År 1925
fanns det 10 privata radiostationer, och några år senare,
1933, fanns det 20, vilka delvis finansierades av bidrag från
licensmedel. |
Ett dagsprogram år 1925 kunde ha följande utseende.
Exempel från söndagen den 1 mars:
|
11:00
Högmässogudstjänst
12:30 Väderleksrapport
12:55 Tidssignal (-13:00)
17:00 Barnprogram
18:00 Passionsvesper från Jakobs kyrka
19:00 Referat från Hjalmar Brantings begravning
20:00 Föredrag om Verdis ”Rigoletto” av Olof Rabenius
20:30 Utsändning från Operan av ”Rigoletto”,
2:a och 3:e akterna
22:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport |
Exempel från tisdagen den 3 mars: |
12:30
Väderleksrapport
12:40 Riksbankens växelkurser samt första uppropet från
Sthlm:s fondbörs
12:55 Tidssignal (-13:00)
19:00 Hur våra förfäder civiliserades. Föredrag
av Gustaf Hallström
20:00 Föredrag om Bizets ”Carmen” av Folke Rabenius
20:35 Utsändning från Operan av ”Carmen”,
2:a och 3:e akten
22:05 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport |
Exempel
från lördagen den 7 mars: |
12:30
Väderleksrapport
12:40 Riksbankens växelkurser samt första uppropet från
Stockholms fondbörs
12:55 Tidssignal (-13:00)
16:30 Konsertföreningens skolungdomskonsert från Auditorium
19:30 Meddelanden från ABF
20:00 Dansmusik
21:00 Dagsnyheter från TT samt väderleksrapport
21:30-2400 Dansmusik från Rosenbad |
En
mycket inflytelserik faktor i verksamheten var några av landets
stora tidningar och pressorganisationer som i egenskap av aktieägare
i Radiotjänst bildade en kraftig motvikt mot telegrafstyrelsen.
De första åren fick faktiskt delvis sin prägel av
dragkampen mellan dessa mäktiga institutioner, en dragkamp
som ofta slutade med en dyster kompromiss. En dylik kompromiss med
beklagligt negativ effekt för programarbetet var förbudet
mot aktuella reportage, som baserades på en uppgörelse
mellan pressen och telegrafstyrelsen, att inga andra än TT-nyheterna
skulle tillåtas. Tidningarna fruktade nämligen att radion
skulle bli en farlig konkurrent på nyhetsmarknaden.
|
| Det
stod klart för alla framsynta människor att den nya uppfinningen
skulle komma att få en ofantlig betydelse som nyhetsförmedlare.
I ”Radiotjänst - en bok om programmen och lyssnarna”
blir tonen lyrisk så fort orden "Dagsnyheter från
Tidningarnas Telegrambyrå" är nämnda. Det talas
om de tusen sinom tusen svenska hem där man väntar på
nyheterna. ”Ödemarkens stumma rymd får röst
och i tystnaden som ruvar över milsvida sovande skogar ljuder
en mänsklig stämma. För många människor,
som leva avspärrade från yttervärlden, har radion
öppnat ett fönster ut mot livet.” I samma veva tillbakavisas
kategoriskt insinuationen att TT med hänsyn till pressen skulle
ha undanhållit radion en del nyheter. |
| Det
är dock klarlagt att man på sina håll, bland myndigheter
och bland ledande pressmän, såg mer krasst och mindre
romantiskt på problemet. Man poängterade gärna vikten
av nyheter i radio, men man såg samtidigt till att dessa hölls
inom rimliga, eller snarare snäva gränser. När Seth
Ljungqvist i "Tjugofem år med Sveriges Radio" berättar
om förspelet till företagets skapande citerar han statsrådet
Lübeck i ett uttalande från juni 1923: Garantier för
opartiskhet och saklighet vid urvalet av nyhetsmeddelanden var ofrånkomliga.
Jämväl var det viktigt tillse, att ett samarbete med pressen
skedde på ett sådant sätt, att en illojal konkurrens
med dess nyhetsförmedling undveks. |
| Liknande
tongångar möter vi även hos Gustaf Reuterswärd,
TT-chef och därefter också verkställande direktör
i Radiotjänst. Han var i hög grad aktiv när planerna
för denna nya verksamhet lades upp, och han yttrade sig bl.
a. i tidskriften Radio, 1923. Han var fullt på det klara med
radions roll som nyhetsförmedlare, men frågade sig i
vad mån "rundgnisten" kan tänkas gå i
vägen för pressen, eller konkurrera med den. Det var nog
inte så farligt, menade han. Det skulle nog bli ett fredligt
samarbete på så sätt att radion köpte TT:s
nyheter. I en utförlig "Berättelse om hur AB Radiotjänst
kom till..." (manuskript i Sveriges Radios arkiv) har han utförligt
skildrat sina egna synpunkter och förhandlingarna som ledde
till bolagets bildande. Han meddelar att TT:s styrelse i februari
1923 inte ägnade frågan något större intresse.
Man ville i största allmänhet undvika konkurrens mellan
rundradion och tidningarna och framförallt hindra att rundradion
skaffade sig en egen nyhetsförmedling som kunde bilda kärna
för en ny konkurrent till TT inom nyhetsvärlden, d. v.
s. på TT:s egna marker. |
| Vid
ett sammanträde på Tidningsutgivareföreningen i
mars 1924 utvecklade Gustaf Reuterswärd sina synpunkter närmare.
Han pekade på rundradions oanade utvecklingsmöjligheter
och dess oövervinneliga snabbhet i nyhetsförmedlingen.
Han erinrade också om att nyheterna som sådana inte
var lagligen skyddade, varför ett radioföretag skulle
kunna tänkas parasitera på pressen. Att han hade respekt
för det nya mediet framgår av hans förslag att nyheter
endast utsändas på den tid, som ur pressens synpunkt
vore minst farlig, d. v. s. under kvällstimmarna mellan klockan
19-22. Om radion tilläts göra nyhetssändningar när
som helst på dagen skulle resultatet bli en ständig dragkamp
mellan radiobolaget och TT. |
| Så
gick det som det gick. Pressens representanter i styrelsen gjorde
sitt inflytande gällande. När Radiotjänst startade
sin verksamhet den 1 januari 1925, reglerades dess nyhetsförmedling
av denna paragraf 9 i överenskommelsen mellan Telegrafstyrelsen
och Radiotjänst: ”Radioprogrammen må ej innehålla
andra dagsnyheter eller därmed jämförliga meddelanden
än sådana som tillhandahållits genom Tidningarnas
Telegrambyrå aktiebolag eller annat av styrelsen och bolaget
godkänt organ.” |
| Det
var tydligt att det var radions tjänstemän som man misstrodde;
styrelsen kunde man lita på, för där satt representanter
från pressen i betryggande antal. Ändå påminde
den svenska radion mest om ett ämbetsverk och stilen var ytterligt
akademisk och hövisk. Allt som kunde riskera att av någon
uppfattas som kontroversiellt var uteslutet. Riksdagens högtidliga
öppnande t. ex. kunde få komma med i programmet, men
absolut inte riksdagsdebatter! Fram till 1947 hade TT monopol på
telegramsändningar i radio. Först 1956 började Radiotjänst
med egna dagliga nyhetssändningar vid sidan av Dagens Eko. |
| Efter
1925 kvarstod fortfarande vissa reminiscenser av sponsring i radioprogrammen.
Den 4 juni 1925 sände riksprogrammet ett föredrag av löjtnant
C Rosencrantz, "Vad är camping?", med arrangörsnamnet
angivet: "anordnat av Sydsvenska Dagbladet". Ändå
kunde samma tidning i en ledare protestera mot samma företeelse
under rubriken "Vår svenska radio". Tidningen framhöll
sin åsikt att majoriteten lyssnare stod helt på radiorådets
sida i denna fråga; ”Inte är det någon som
håller radioapparat för att höra den eller den firman
prisa sina varor. Annonserna äro nyttiga och nödvändiga,
men deras rätta plats är i den dagliga pressen!” |
| På
den tiden gjorde hallåmannen verkligen skäl för
sin folkliga titel. Det var "Hallå, hallå, Stockholm
rundradio" som var det första gängse anropet, även
om det dubbla hallået ganska snart togs bort. 1927 invigdes
i Motala världens starkaste rundradiostation, en stolthet för
det då tvååriga Radiotjänst som därmed
började med sitt flitiga begagnande av anropet "Hallå,
Stockholm-Motala". Företaget Radiotjänst ändrade
1957 sitt namn till Sveriges Radio, men redan från och med
Nyårsdagen 1944 började man övergå till anropet
"Sveriges Radio" i programmen. I och med det var radions
tidigaste år slut. |
|
©
2005 Ingemar Lindqvist |