Så startade Radio Nord

Året är 1959. På den tiden var Expressen en livfull och alert tidning som ofta var först med de stora nyheterna. Med artikeln här bredvid blev de den första tidningen som berättade om Radio Nords planerade start. I stora drag var allt i artikeln sant, men det där med sändningsstarten skulle dröja avsevärt längre än "till nästa vår[1960]". Artikeln ger också intrycket att båt redan var inköpt, men det är en uppblåst version av verkligheten. Köpet av vad som skulle utrustas till sändarfartyg dröjde till nästan ett helt år senare.

Jack S Kotschack (1915-1988), chef för AB Sveafilm, och Gordon McLendon (1921-1986) hade träffats i det ursprungliga syftet att diskutera ett filmprojekt. Jack har i sin bok ”Radio Nord kommer tillbaka” målande beskrivit radioprojektet som en i sin tillkomst spontan och oöverlagd idé. Gordon, som den radioman han var, ville få ett smakprov på det svenska radioklimatet. Därför knäppte Jack igång en radio han hade i närheten. Men detta var en förmiddag och både P1 och P2 hade sitt vanliga sändningsuppehåll. För Gordon var detta säkert en besynnerlig upplevelse - en nation på 8 miljoner och nästan lika många potentiella lyssnare, men med ett makalöst armod på radioprogram.
-Men television, då, undrade Gordon.
En titt i tidningens radio/TV-sida uppdagade att det var onsdag, och på den tiden var onsdagar TV-fria. Det fanns alltså inga sändningar på onsdagarna.

Gordons slutsats var inte att dra den för oss svenskar så vanliga, att någon borde göra något åt saken. Gordon betraktade situationen, inte ur konsumentens situation utan från producentens. Han hade i 20 års tid i USA gjort till sin nisch att bearbeta områden med lågt radiolyssnande för att på sådana platser sätta upp stationer som tillgodosåg efterfrågan på god och kontinuerlig underhållning. När han nu från sitt utgångssätt upplevde svensk radio var det som att på silverfat serveras en hel nation med utvecklat näringsliv, hög levnadsstandard, men utan professionell radio.

En omvälvande mediehändelse
Det som avslöjades i Expressen-artikeln högst upp här till vänster skulle dock överskuggas och glömmas i uppladdningen inför den för dåtida Sverige omvälvande händelsen bara 3 dagar senare, när Ingemar Johansson i tredje ronden på Yankee Stadium i New York lyckades besegra Floyd Patterson i VM i tungviktsboxning. Det var en pyramidal händelse. "Ingo" blev folkhjälte – fast det var han redan innan matchen, men när den dessutom slutade i världsmästerskap! Detta kan nog fortfarande anses som den största sporthändelsen någonsin i Sverige, som på den tiden annars alltid lidit av svår brist på nationell självkänsla. Men i all yra blev det även utrymme att göra motståndare Floyd till en hjälte. Han bjöds hit och åkte runt på folkparksturnéer och bejublades nästan lika mycket som vår Ingo.

Mediamässigt blev Ingo/Floyd också en händelse som väckte ifrågasättanden om det svenska radiomonopolet när Sveriges Radio redan månader före matchen deklarerade att de inte ansåg sig kunna sända den. Orsaken till ställningstagandet fanns dels i att SR inte ville främja en sport som de ansåg alltför våldsam, men det var också i kombination med en lika viktig faktor, nämligen att det handlade om proffsidrott! Det sistnämnda var då mycket kontroversiellt, och flera av våra största sportutövare hade straffats och avstängts från sina möjligheter att delta i tävlingar, bland andra löparna Dan Waern och Gunder Hägg.

När Sveriges Radio tidigt klargjorde sin ståndpunkt väckte detta en rosenrasande folkopinion mot Sveriges Radio. Men då dök en helt annan aktör upp - det då dominerande radiomärket Philips´ representant i Sverige, som utlovade att matchen trots allt skulle sändas genom deras försorg. Detta skedde genom att Philips köpte sändningstid över Radio Luxembourgs starka sändare. Inför matchen gav tidningarna tekniska experttips och det dryftades bland folk om hur man bäst skulle ställa in radion för att matchen skulle höras klart och tydligt från Luxembourg. Vid 23-tiden den stora kvällen inleddes vad som kallades ”Ingo-vakan”, där de från Sveriges Radio populära programledarna Pekka Langer, Erik Sandström och Åke Falck medverkade. I flera fall hade SR straffat medarbetare som gjort liknande snedsprång, men kränkningen av SR:s prestige och det ökade intrycket av dubbelmoral hindrade inte dessa personer från att återkomma lika frekvent i Sveriges Radios program efter detta som innan. Två miljoner svenskar stannade uppe den natten för att i direktsändning höra Ingo vinna, vilket skedde genom dygnsförskjutningen vid tretiden på natten, svensk tid.

Radio Mercur föregångare
Nere i Öresund hade Radio Mercur från 2 augusti 1958 haft sändningar riktade mot Danmark från fartyget Cheeta. Av uttalanden längst ner i artikeln här närmast till vänster framgår att Radio Mercur, och de senaste händelserna kring denna operatör, hade gett uppmuntran i planerna för Jack och Gordon. Vad som hade inträffat var att det som kunde ha blivit ett hot mot Radio Mercurs existens i själva verket inte resulterat i något mer dramatiskt än ett slag i tomma luften. Det var Danmark, som vid 1959 års Genèvekonvention mellan länderna i den Internationella Teleunionen (ITU) hade begärt stöd för en rekommendation vars innebörd var att sändningar från fartyg skulle förbjudas. Danmark fick visserligen framgång såtillvida att förslaget klubbades igenom vid konferensen, men till ingen nytta eftersom rekommendationen endast var tillämplig i de redan skötsamma ITU-länderna. Radio Mercur, å sin sida, hade haft förutseendet att registrera sitt fartyg i ett land utan medlemskap i ITU, och eftersom sändningarna skedde från havet och utanför territorialgränsen så gällde lagstiftningen i det land vars flagga fartyget bar.

Det är klart att Jack och Gordon i fallet Radio Mercur och det danska ITU-fiaskot kände att de hade "grönt ljus" för deras planer för Radio Nord. Detta omnämns också i Expressen-artikeln här till vänster (29 november 1959). Den är tillkommen efter den presslunch fredagen den 27 november som Jack hade kallat till på Stockholmskrogen Fratis festvåning. Där medverkade även den till Sverige nu återkomne Gordon och hans medresenär Bob Thompson, och presslunchen satte fart på tidningsskriverier och spekulationer om Radio Nords mycket snart kommande sändningspremiär.

Här i november 1959, just vid denna presskonferens, inträffar det också att uttrycket ”piratradio” ffg har myntats. Exakt vem som var först med det är osäkert, men det är helt klart att det har helsvenskt ursprung och har kommit på export till övriga världen. Avsikten med detta uttryck är självklart att styra in tankebanorna hos läsaren att Radio Nord var ett skumraskföretag. Men sanningen är att företaget under hela sin tillvaro var fullkomligt laglydigt - verksamheten upphörde innan den kommande lagen trädde i kraft. Företaget var också en skötsam skattebetalare och betalare av upphovsrättsliga avgifter i så rikliga mått att t ex STIM själva framhåller Radio Nords betydelse som en stor uppgång för organisationens ekonomi 1961-62. Som arbetsgivare uppmanade Radio Nord till och med de anställda att organisera sig fackligt, vilket kan förefalla ovanligt för en "pirat". Men hos vissa politiker och politiskt lättpåverkade journalister spelade verkligheten ingen roll när man ville utnyttja ordets makt över tanken och beskriva Radio Nord som "pirat" och "kriminell".

I början av 1960 förekom en hel del rykten om samgående mellan Radio Nord och Radio Mercur. Ibland dementerades dessa rykten, men ibland dementerades dementierna
Aftonbladet 4 januari 1960 En dansk uppgift om att McLendon skulle ha köpt Radio Mercur i Öresund dementeras bestämt. Han spar sina dollar för Radio Nord, som han tror mer på.
Expressen 1 februari 1960 Den amerikanske radio-, biograf- och oljemiljonären Gordon McLendon, som är en av männen bakom den kommersiella radiostationen Radio Nord, har enligt vad Expressen erfarit på måndagsmorgonen avslutat förhandlingar om övertagande av halva aktieposten i Radio Mercur i Öresund. Radio Mercur skall sedan enligt planerna också komma att segla under Nicaraguas flagga – liksom Radio Nord – och det är meningen att programplaneringen i någon mån skall samordnas mellan de båda stationerna. Radio Nord skall enligt de nuvarande planerna börja sin verksamhet den 15 augusti i år.
Expressen 28 mars 1960 Radio Nords amerikanske uppbackare, Texas-miljonären Gordon McLendon, har planer på att köpa in halva rätten till Radio Mercur i Öresund. Radio Nords program kommer dock att utformas på delvis annat sätt än den danska piratsändarens, säger Jack Kotschack till Expressen. Samgåendet med danska Radio Mercur stannar på det ekonomiska planet - det talas på danskt håll om en insats från Radio Nord på 1,5 milj. svenska kronor.
Allt föreföll klart för ett samgående med Radio Mercur, vilket också sannolikt skulle ha lett till ett samgående mellan Radio Nord och Radio Syd. Men av detta blev det ingenting.
Neptunbolagets bogserbåt Herakles.
"Olga af Kiel" som hon befanns vid köpet.
Tidig grafisk bild som visar hur Bon Jour var tänkt att utrustas med två master.
Bon Jour utan mast vid Langeline i Köpenhamn
Bon Jour med mast vid Langeline i Köpenhamn. Se upp! John Mullaney arbetar uppe i masten.
Bon Jours sändarrum (personen okänd)
Generatorutrymme ombord på Bon Jour
Sändarfartyget MS Bon Jour.
I svart T-shirt nyhetsläsare Jörgen Einestad och längst t.h. kapten John Johnsson är de enda som kunnat namnges på denna bild.
Den enkla nyhetsstudion ombord.
Bild från Bon Jour med nyhetsläsarna Sewe (Seve) Ungermark och Björn-Fredrik Höijer. Teknikern Björn Öhlin manövrerar bandspelarstativet som senare byttes ut till samma driftsäkra Ampexbandare som fanns i Kammakargatan-studiorna.
Tidningen SE 4 januari 1961. Radio Nord-folk på kajen vid Lidingö, fr v. tekniker Björn Öhlin, chaufför Jan Sjöberg, försäljningschef Bok Reitzel, tekniker Archie Mesch, marintekniske rådgivaren Jim Foster och Jack Kotschack.

Jack hade i kontakterna med pressens representanter en förmåga att ge en uppblåst version av projektets framskridande, och när Telestyrelsen kallade representanter för bl.a. kommunikationsdepartementet och UD till sammanträden, 8 och 10 februari 1960, hade de inte några andra uppgifter att gå efter än de pressuppgifter som påstått att sändarfartyg redan fanns inköpt, och att det skulle bära nicaraguanskt flagg. Därför beslöt man på UD att via telegram till teleförvaltningen i Nicaragua inskärpa dem om telekonventionens bestämmelser. Telegrammet avgick den 10 februari från UD. Men då svaret från Nicaragua dröjde, och man fortfarande den 28 april inte fått något svar försökte man via svenska beskickningen i Nicaragua att göra en förfrågan om varför. När svaret på den första frågan äntligen kom den 28 maj, alltså efter nära 4 månader, gav man från Nicaragua beskedet att man inte gett några tillstånd till sådana sändningar. Detta var, i det läge som rådde då, ett fullständigt sant besked, men det var förstås ett antiklimax för frågans avsändare.

Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg, verkställande direktören Olof Rydbeck och teknikchefen Erik Mattsson uppvaktade den 20 april 1960 statsrådet Gösta Skoglund på kommunikationsdepartementet för diskussioner om bland annat den nya situation som befarades genom tillkomsten av Radio Nord. Under mötet beslöts bland annat att uppdra åt telestyrelsen att utreda om möjligheten att utestänga Radio Nord från tillgång till telekommunikationer mellan sändarfartyget och land. En vecka senare hade man färdigställt ett P.M. där det fastslogs att möjlighet fanns att vägra telekommunikation med sändarfartyget, med undantag vid sjönöd.

Sändarfartyget
När det blivande Radio Nord 1960 sonderade efter lämpligt sändarfartyg ville Jack först köpa Neptunbolagets Herakles, men Gordons förtrogne Jim Foster hade mer att säga till om. Han ansåg Herakles olämpligt och förordade istället Olga, som då låg förtöjd i Kielkanalen nere i Tyskland. Olga var en tvåmastad stålskonare på 250 bruttoton, byggd 1921, och i sitt ursprungliga utförande 30m lång och med namnet SS Margarethe. Hon hade genom åren genomgått förlängning av skrovet i flera omgångar. Den sista utfördes 1951, då hon fick sin slutgiltiga längd av 41m inklusive bogsprötet på tre meters längd. Från början var hon ångdriven men hade fått motorn utbytt i två omgångar, den sista 1936, då den Klockner-Humbolt Deutz 150-hästars diesel blev installerad som blev hennes drivkälla resten av åren. När hon byggdes var hon ett av tre likadana skepp - ett kom till användning som bogserbåt i Sydamerika och ett annat såldes till ett företag i Fjärran Östern. SS Margarethe gick under åren på oändliga trader över Östersjön och Nordsjön i lastbåtstrafik. Efter ägarbyte 1927 fick hon namnet Olga efter den nya ägarens hustru. I juni 1941 blev hon rekvirerad av tyska Kriegsmarine i Emden, där hon tydligen inte blev högre värderad än att hon i november 1943 ansågs kunna tas ur de nazimarina rullorna och återbördas till den civile ägaren.

Den 31 maj 1960 fördes hon till Norderwerft, ett ombyggnads- och reparationsvarv I Hamburg, där hon genomgick en mycket stor ombyggnad och förstärktes i konstruktionen där så ansågs behövligt. Lastutrymmet omvandlades till besättningshytter, förrådsrum, utrymmen för sändare och utrymme för den kraftiga generatorn som tillkom för att kunna strömförsörja sändare och studioutrustning. Rakt under mastens placering installerades de två Continental Electronics 316B mellanvågssändare på vardera 10kW. Ovanför där lastrummet varit skapades den särskilda överbyggnaden där byssa, mäss, studio och teknikerutrymme inrättades. Nu fick hon också sitt nya namn Bon Jour inhugget, och skrovet målat i sin nya brandgula färg. Hon registrerades i Nicaragua och förde det landets flagg.
Den 10 augusti 1960 fick varvet ett meddelande från Hamburgs Oberpostdirektion där de erinrades om en gammal Hitler-lag från 1937 som gjorde det olagligt att installera, reparera eller utföra arbete på en radiostation utan tillstånd från regeringen. Inspektioner gjordes av ett uppbåd från myndigheten, men i detta uppbåd fanns besynnerligt nog även svenskar. Därmed blev det bråttom att flytta MS Bon Jour till Köpenhamns frihamn Langeline för fortsatta arbeten. Främst var det den 38m höga masten som blev rest på fördäck med vant och staglinor. Från början hade beställts två likadana master och tanken var att antennen skulle vara en hängmatteliknande "flat top" konstruktion upphängd mellan de två masterna. Men Gordon McLendon hade kontakter med en antennexpert inom Amerikanska flottan, John Mullaney som ansågs som den främste inom denna profession, och det var med hans antennkonstruktion, en "folded unipole", som Bon Jour utrustades, och för denna krävdes bara en av masterna. Det mest tidskrävande arbetet i Köpenhamn var monteringen av sändarna, som hade levererats i byggsats om 6 000 delar och sattes samman komponent för komponent ombord på Bon Jour av Glenn Callison, chefsingenjör från KLIF och hans assistent Archie Mesch.

Under tiden pågick full aktivitet inom den svenska s-regeringen för att stoppa Radio Nords tillkomst. På den här tiden förvaltades radio & TV-frågor av kommunikationsministern, inte som numera av kulturministern. Man såg radio och TV som ett kommunikationstekniskt problem mer än som en kulturell möjlighet. Kommunikationsminister Gösta Skoglund uttryckte sig i
Expressen den 16 november 1960:
”Den radioverksamhet som piratsändaren Radio Nord planerar från ett fartyg i Östersjön är ett flagrant övergrepp mot mellanstatliga bestämmelser och ett skrupelfritt utnyttjande av de svårigheter som finns för att upprätthålla lag och ordning. I vad mån reklamsändningarna kan ge de inkomster som fordras för att driva piratsändaren är givetvis helt beroende av om tillräckligt många storannonsörer vill satsa betydande belopp av det slag som det här gäller och dessutom är villiga att riskera sitt anseende hos den svenska allmänheten genom att utnyttja en verksamhet som står i klar strid mot gällande bestämmelser.”
Gösta Skoglund talade om att riskera sitt anseende hos "den svenska allmänheten”, men hans ord var riktade till annonsörerna: om de valde att använda Radio Nord för sin annonsering kunde de räkna med repressalier. Det hade kunnat vara ett effektivt hot som kunde ha förhindrat Radio Nord från att få det som en reklamradio är så fundamentalt beroende av: annonsörer!

Vid kl. 18 tisdagen den 20 december 1960 lämnade Bon Jour Langeline för att inleda sin resa upp över Östersjön. Kvar i Köpenhamn på kajen lämnades den överblivna masten. Efter uppehåll för natten fortsattes resan vi 5-tiden på onsdagsmorgonen och efter något mer än ett dygn passerades Ölands södra udde. Under resan började de ombordvarande allt mer att oroas av att masten inte verkade betryggande spänd i sina stagningar. Masten högg i sidled på ett oroande sätt. På natten till torsdagen (den 22:a) hade man nått Gotska Sandön, och där sökte man lä och kastade ankar för att reparera och sträcka riggen.

Fredag förmiddag den 23 december 1960 ansåg kapten Elis Ohlsson att man hade nått hennes ankarplats vid Almagrundet, sydöst om Sandhamn. Eller åtminstone trodde han att de befann sig där. Ombord fanns då, förutom sjöteknisk- och kökspersonal även radiopersonalen bestående av försäljningschefen Bok Reitzel, nyhetsmännen Björn-Fredrik Höijer och Sewe (Seve) Ungermark och ljudteknikern Pelle Lönndahl. Ombord fanns även förinspelade julprogram avsedda för Radio Nords premiär på självaste julaftonen 1960.

Jack hade förbeställt 2 000 telegram som distribuerades ut på julaftonsmorgonen. De var ställda till Sveriges mest betydande företagare och offentliga personer. "Vet ni att Radio Nord nu är i etern? Slå på er radio och hör själva på Europas modernaste radiostation!" Så stod det i detta telegram. Skivbolagen Karusell och Metronome hade också i tidningarna gått ut i helsidesannonser och gratulerat Radio Nord "till starten på 495 meter mellanvåg".

Efter att Bon Jour på fredagen vid 11-tiden hade uppankrats på vad som förmodats var den rätta platsen var den högtidliga stunden inne då sändaren skulle köras igång för första gången. Glenn Callisons garantier om funktionen skulle dock desavueras när en väsande blixt slog ut någonstans mellan masten och stagen, varefter sändaren gav upp en astmatisk suck, och tystnade. Ende teknikern ombord var den från Sandrews filmateljéer överflyttade Pelle Lönndahl, som var ytterst erfaren om ljudteknik, men inte av högfrekvensteknik och sändarteknik. Men nu blev det nödvändigtvis han som efter bästa förmåga hade att söka igenom sändare och antenn efter orsak till det inträffade.

Bon Jour var vid detta initialskede ännu inte utrustad med radiotelefon, vilket innebar att alla de ombordvarande var isolerade från kontakt med land, och deras problem helt okända för yttervärlden. Fiskebåten "Dunette" hade enligt i förväg uppgjord plan gått ut för att söka efter Bon Jour på fredagen, 20 december. Meningen var att "Dunette" skulle leverera färska tidningar, nyinspelade programband och Jim Foster, som hade Gordons förtroende som marinexpert. Men när man nådde den avsedda ankarplatsen kunde man bara rapportera - Dunette hade radiotelefon - att någon Bon Jour inte syntes på platsen. Detta besked kom som ett åsknedslag i den redan oroliga stämning som rådde i frånvaron av de testsändningar som enligt planerna redan skulle ha gått igång i området 495m mellanvåg.

Först på julafton lyckades det för Dunette att finna Bon Jour, och Dunette kunde rapportera till land att Bon Jour fortfarande flöt, men på annan ankarplats än den uppgjorda. Påföljande dagar uppstod en mängd trassliga kontroverser som, för att beskrivas här, skulle kräva en halvmeter text. Tidningsartiklarna i kolumnen längst till vänster på denna sida ger beskrivningar av vad som hände under dessa fem olycksdagar. Men alla kontroverser ändade bland annat i att den "kapten" som dittills fört befälet över Bon Jour fick se sig hastigt bli avskedad och ersatt av en kapten av den sanna professionen, John Johnsson, som sedan fullföljde detta uppdrag under hela Radio Nords tillvaro.

Bildtext ur tidningen SE 4 januari 1961 - se bild här intill: "Är detta bilden på det snöpliga slutet för Radio Nord? SE-fotografen tog den en grå eftermiddag vid kajen på Lidingö. Piratsändarbåten Bon Jour lägger ut, sätter kurs mot ett varv i Finland efter fem olycksdagar. Masten höll på att brytas, den första sändningen blev en SOS-signal med lampa, tidningarna var spydiga och folk skrattade åt eländet. Chefen Jack Kotschack pustade tungt när han vände ryggen åt fartyget. -Men vi ger inte upp, sade han."