FM-PIRATER I STCKHOLM
Den här första sidan handlar om piraterna fram till 1976.		"...oftast angavs höga ideologiska motiv. Men egentligen sände de bara för att det var så kul att göra radio. ...och för adrenalinkicken att det var olagligt!"
Klicka och hoppa till piraterna från 1976 och framåt,
detta sammandrag om Stockholms FM-pirater.

Två av de mest kända exemplen på 60-talets leksaksbetonade sändare ses här i bild. Överst en Josty Kit HF 65 och därun- der rörbestyckade IKE RK-61 från Hobbyförlaget i Borås

Den här högst hobbybetonade formen av radio fick uppmärksamhet först i början på 70-talet. Innan dess var svårigheterna att åstadkomma tillräckligt bra sändare en avgörande faktor för avhållsamhet. Men för 70-talets FM-pirater öppnades en bättre möjlighet genom en sändare som erbjöds som surplus efter att tidigare ha ingått i polisbilars och taxibilars komradiosystem. Den var ett tungt paket, tillverkat halvannat decennium tidigare av AGA där den hade fått modellbeteckningen NATU. Den var rörbestyckad och behövde anodspänning på några hundra volt som genererades av en omformare som hissade upp batteriets 12 volt till rätt spänning. Sändaren var tung och skrymmande och den dåliga energiomsättningen gjorde det nödvändigt med ett bilbatteri av större modell som strömkälla. Det var alltså mycket kilon att släpa till skogs eller upp på hustak. Sändaren gav sådär 20 watt uteffekt och en sak var fin: frekvensen var i ursprungsutförandet kristallstyrd med god exakthet. Det fanns två olika varianter, antingen för 70 MHz eller 160 MHz. En första åtgärd för att få sändaren att hamna inom FM-bandet var att byta kristall. Lättast blev frekvensbytet om man utgick ifrån typen för 70 MHz, då frekvensbytet upp till t.ex. 88 MHz inte blev så stort att sändarens prestanda skulle "kantra" alltför mycket. Detta är orsaken till att nästan alla av piraterna under första halvan av 70-talet flockades kring 88 MHz.

Att frekvensen var låst genom kristall innebar dock nackdelen att sändaren inte gav riktigt "sann" frekvensmodulerad sändning och eftersom sändarna från början var konstruerade för smalbandig talkommunikation av telefonkaraktär gav dessa två faktorer i kombination att ljudet lät ansträngt och pressat när man försökte sända musik - diskanten blev beskuren och basen tunn och förvrängd. Dessutom läckte det ofta igenom knattrande surr eller brum från vibratoromformaren som hördes genom hela sändningen. Några av piraterna hade dock hjälp från sändartekniska begåvningar av den högre skolan som genom olika ombyggnader kunde nå riktigt bra och välljudande egenskaper hos sändaren.

Anders Bjurström vid sin röda Amazon testar hembyggd dipolantenn. Foto: Bengt Forsgren

Radio 88 blev den första riktiga bland FM-pirater, men vi måste komma ihåg att hålla åtskillnad på att det handlade om tre olika grupperingar med detta namn. Den första Radio 88 hade kommersiella ambitioner med inspiration hämtad från BBC Radio 1 och de engelska offshorepiraterna. Som centralfigur i gänget fanns Anders Bjurström (1950-2006).

Radio 88 sände, som namnet anger på 88 MHz vilket då kallades "alldeles intill P1" eftersom FM-bandet var så mycket glesare än numera - inga sändare fanns under P1:s frekvens 92,4 MHz. Sändningarna från Radio 88 gick igång i slutet av februari 1972 och hördes varje vecka på söndagkvällarna kl 21-22 under vårsäsongen. Tidningarna hakade på och gav utrymme åt nyheten :
Expressen 3 mars 1972: Han får reklam av radiopiraten - Radiopiraten sände en timmes skvalradio i går kväll igen, utan att televerket kunde stoppa honom. Mellan kl. 23 och 24 spelade han de senaste popskivorna. Mellan skivorna gav han frisersalongen reklam.
Aftonbladet mars 1972: Ny piratradio i Stockholm - Vi har fått reklamradio i Stockholms-området igen. Radio Nords sentida efterföljare heter Radio 88, en pirat som sänder pop och hurtiga annonser på FM-bandet.
Expressen mars 1972: Piratradio i Stockholm - En piratsändare är i farten igen. Vid tretiden på natten till tisdagen kunde några nattugglor i Stockholm plötsligt lyssna på en glad och svängig popmusik. Det sändes på FM-bandet och presenterades som Radio 88. Hallåmannen i piratsändaren lät som en ung och hurtig kille med s.k. discjockey-ambitioner.
DN 3 mars 1972: Radiopiraten i Stockholm slog till igen. Strax efter midnatt gick han ut i en sändning med popmusik och reklaminslag. Televerkets personal hörde på sändningen men hann inte ingripa.
SE våren 1972: Natt efter natt jagar myndigheterna spökrösten - Radio 88, Storstockholms nya piratradiosändare.

Den 8 april kunde televerket och polisen hitta och beslagta sändaren på ett hustak på Östgötagatan vid Mosebacke torg. Men det ledde inte till något stopp för piraten - nästa söndag hördes 88:an som vanligt eftersom de hade sändare i reserv. Det gällde dessutom att ständigt vara på hugget för att få tillgång till nya högt belägna sändningsplatser, att ordna nycklar och kontakter i husen. Programmen var reklamfinansierade och spelades in med professionella resurser på GSP Studio, ägd av ljudteknikern Bengt Kåring (1944-2001) på Lidingö. Hans röst hördes ibland i programmen, bland annat är det han som hörs i det av honom själv producerade reklaminslaget för Expressen, men egentligen var Kårings specialitet efterbearbetning av filmljud. På företaget arbetade förresten även Anders Bjurström.

Radio 88:s attacheväska med kassettspelaren längst upp till höger. Till vänster om den ses drivsändaren, vars utgångssignal via kabel går vidare till ett första effektsteg längst tilll vänster, och sedan fortsätter till ytterligare effektförstärkning i kylflänsförsedda boxen längst fram. Sedan via stående-våg-meter ut till antennen.

Förutom AGA-sändaren använde Radio 88 periodvis en för sin tid modern transistorbestyckad sändarkonstruktion. Kanske inspirationen kom från någon kioskdeckare, för hela paketet med sändare och kassettspelare var inbyggd i en attachéväska med den uppsättning som syns på bilden här bredvid. Men det måste ha förekommit olika uppsättningar av sådana attacheväskor hos Radio 88, bland annat en som också innehöll ett mekaniskt tidur liknande en äggklocka för automatisk avstängning.

Ibland beskrevs Radio 88 med ord som verkar ha anpassats främst för att nå de annonsörer man hoppades locka till sig. Det påstods t.ex. att stationen hade finansiärer som hade satsat 50.000 kr, vilket i början av 70-talet förstås var ett mer storstilat belopp än det är idag. Det påstods också att det hade tagit ett helt år för Sveriges främste radioingenjör att utveckla själva sändaren. Men så avancerad teknologi var det inte fråga om. Som ett exempel förekom att man löste det där med timeravstängning genom att rigga upp en vanlig mekanisk väckarklocka. När väckarklockan började ringa lindades ett snöre upp på klockans uppdragsnyckel där bak, och när snöret blev hårt spänt skulle andra änden av snöret slita loss strömsladden från en kontakt och därmed stänga av sändaren. Men den lösningen gav osäkert resultat. Den 18 mars 1973 orkade inte väckarklockan dra snöret tillräckligt hårt, strömsladden satt fast och sändaren fortsatte att sända tills batteriet säckade. Ytterligare en tråkig omständighet var förstås att väckarklockans ringning hördes lång väg!

När det fungerade var annars avstängning med tidur en viktig poäng så att piraterna inte behövde hämta utrustningen prompt efter sändningen - det kunde vänta till nästa dag sedan man konstaterat ifall det kunde göras utan risk. Att hämta tillbaka utrustningen var det mest riskabla om televerk eller polis övervakade området.

Bengt Kåring framträdde som talesman för Radio 88 i TV2 hos Bo Holmström i det populära "Kvällsöppet" den 17 mars 1972. Bengt uppvisade där och även i tidningarna från samma period en mycket klok och väl genomtänkt argumentationsteknik :

"Många människor tror förstås att det här bara gäller affärer, men själv stödjer jag Radio 88 både tekniskt och ekonomiskt för att väcka opinion om en friare radio. Den som ville och kunde skulle få ansöka hos Televerket om en licens som berättigar till sändningsrätt ett år i taget. Det borde inte innebära något eterkaos eftersom Televerket mycket noga skulle kunna sköta kontrollen."

Allt kring Radio 88 verkade bra och genomtänkt. Men efter en tid spretade Radio 88 iväg mot en lite osammanhängande vänsterpolitisk riktning. Anders gör en omvändelse i ett särartat politiskt vankelmod och började få problem med samvetet. Trots sin tidigare entydigt kommersiella inriktning - som han senare i livet också skulle återvända till - hade han sökt sig till ett för det tidiga 70-talet typiskt kollektivboende och påverkades av de närstående där till beslutet att upphöra med Radio 88. Sändarutrustningen gömdes undan och glömdes för en tid.

Den maskerade Anders Bjurström i trenchcoat och hatt. Han laddar band i en Nagrabandspelare modell IV-L. Apparaten till höger ser ut som en amatörradiostation för kortvåg. Urustningen har ingen likhet med den Radio 88 använde vid sina sändningar.
Prisbillig antenn anordnad av träribbor som bärande delar och på dessa upp- tejpad koppartråd ger en antenndipol.
Samtida med Radio 88 fanns i denna proggens tid en aktionsgrupp, Rädda radion, som ifrågasatte Sveriges Radios roll i samhället med samma argument som Radio 88. En koppling fanns också mellan denna grupp och Radio 88, och tillsammans direktsände de lördagen den 28 april 1973 från Moderna museet. Sändaren var dold i en kasse på scenen under en konsert med artisterna Berndt Staaf, Kebnekaise, Turid, Blå Tåget och Nynningen.
Denna "platsannons" satte Radio 88 upp i Radiohusets foajé, men ingen hörde av sig
Verifierade sändningar Nya Radio 88 (listan inte komplett - visar inte alla sändningar) 1973-0114 premiär 1973-0128 Stortorget, Skomakarg 24 B 1973-0318 Stortorget, sändaren slog ej av 1973-0325 Stocksund, bröts efter 30 min 1973-0401 12:e sändningen 1973-0408 Högbergsg 26b, 13:e sändn. 1973-0415 - 1973-0422 Finntorp 1973-0429 - 1973-0506 Stortorget, Skomakarg 24b 1973-0513 Stortorget, sänd beslagt. 1973-0520 Observ.lunden, säsongsslut 1973-0605 Järva krog, "Folkets röst" Efter säsongsslut 20/5, återkom Radio 88 under namnet Folkets röst den 5/6, då Björn "hack i häl" och på samma frekvens gick till angrepp mot högerpolitiska Radio Sverige efter deras avslut för kvällen. 1974-0113 - 1974-0120 - 1974-0721 - ? 1974-0811 Tomträttsv 24, Sänd beslagt

I konstnärskollektivet bodde även Björn Bränngård (1947) och Kjell Höglund (1945), och det uppstod filosoferanden kring sändaren som en vilande resurs. En resurs i vila är en kapitalförstöring, och den borde göras till någon nytta, ansåg man. Ur detta fick Radio 88 återuppstå som en fågeln Fenix, men nu med en helt ny vänsterpolitisk, satirisk stil som nog inte hade någon riktig hemvist hos något av de existerande politiska partierna. Radio 88 slog åt alla håll, och musiken ändrades i enlighet med tidens politiska anda. I ett meddelande till TT den 21 februari 1973 gick Radio 88 ut med följande manifest:

Vår målsättning har sedan provsändningarna, våren 1972, i grunden förändrats. Då smorde vi systemets maskineri; nu sätter vi en ära i att få det samma att skära. Skäran och hammaren är våra redskap. Med skäran sprättar vi upp girigbukarna, med hammaren krossar vi systemet.

Den person som mest kommit att förknippas med Radio 88 är Anders Bjurström, men när vi lyssnar på programmen kan vi kanske överraskas av att han så sällan hördes där - mest var det Kjell och Björn som skötte snacket. De hade även varit med lite grann i det tidigare gänget, när programmen gjordes hos Bengt Kåring. Anders var främst organisatören och den mer praktiske i trion. Hos Nya Radio 88 gjordes programmen under enklare omständigheter än tidigare hos Kåring. Anders gjorde inspelningarna direkt på en mono kassettspelare, men i vissa fall märks att enstaka inslag gjordes på ett stereo kassettdäck, och då finns ljud endast i den ena av ljudkanalerna - ingen överbryggning för att få ljud i båda. Det märks också ibland att de hade en rullbandspelare, bland annat för att åstadkomma eko-effekter.

Inspelningslokalen fanns i Ornässtugan, men här handlar det förstås inte om den riktiga Ornässtugan, det i Gustaf Vasa-historiken så kända originalet vid sjön Runn i Torsångs socken i Dalarna, utan en till 2/3 storlek exakt kopia. Den hade utgjort den svenska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1877. Efteråt köptes byggnaden av Karl XV, som lät återuppbygga den ett par hundra meter från Ulriksdals slott. Byggnaden blev sommarbostad för kungens livmedikus Edward Edholm - och hundra år senare bostad och inspelningsstudio för några unga jagade radiopirater.

Mycket kring Radio 88 inträffade just i dessa krokar kring Bergshamra. Tavernan i Kungshamra kom att bli ett stamlokus där Radio 88-piraterna samlades. De tipsade även i programmen att de brukade träffas där på onsdagar, fredagar och lördagar, vilket leddde till att även pejlarna dök upp. En av dessa var "Pejlar-Bengt" (Forsgren), som trots anställning hos Televerket, och pejlarintresse, ändå inte ingick i gänget kring Televerkets chefs-pejlare Uffe Altin. Bengt blev istället med tiden Radio 88:s kanske viktigaste stöttepelare som byggare av ett stort antal FM-sändare allt eftersom Radio 88 fick fler och fler sändare beslagtagna. Tavernan fick mycket gratisreklam i programmen, men eftersom stället var stängt på söndagskvällarna valde man istället att ses på puben Mocambo på Körsbärsvägen 2a - "stället med stans näst näst bästa öl". Men både Mocambo och Körsbärsvägen - liksom även Tavernan - har försvunnit vid ombyggnationer i Bergshamra.

En annan kontakt som knöts vid Tavernan var Willy Josefsson (1946) från Skåne. Han pluggade till psykolog, men hade journalistiska ambitioner. Han hörs ibland i programmen med sina skorrande R och skrev en del manustexter. Sedermera hamnade han på journalisthögskolan vilket sedan ledde vidare till Obs kulturkvarten i P1 där Willy var programledare under 20 år. Under de senaste 35 åren har han med säljande framgång skrivit deckare och bor numera i Lund.

Kjell Höglund hade på den här tiden i början av 70-talet satt sina första frön som skivartist. Mitt i Radio 88-äventyren under året 1973 kom hans tredje LP-album ut, och bland visentusiaster såg man honom redan som en kändis - han hade också hörts en del i vanliga radion. Hans stil har alltid varit säregen, och både som skivartist och i programmen på Radio 88 utmärkte han sig med sin speciella skälmaktiga humor. Han har som visartist lyckats nå kultstatus även bland nutidens unga. Under 2000-talet har han framträtt mer sparsamt men fick 2002 äran att motta Fred Åkerström-stipendiet.

Premiären för Nya Radio 88 gick ut söndagen den 14 januari 1973 med gamla Fats Wallerlåten "Crazy 'Bout My Baby" som programsignatur och igenkänningssignal för den här Radio 88:2. Att just den blev vald var säkert mest en slump. Den lät fräck på sitt egna sätt och var kanske lite på tvärs mot musiken i övrigt. Här är tre veckors program från denna tid :
Radio 88 söndag 18 mars 1973. Kjell Höglund om föregående söndags telefonkontakter. Willy Josefsson spelar på begäran ett spår med gruppen Jemmerton Jönsson. Sändningsplats: Stortorget, Gamla Stan. 62 min.
Radio 88 söndag 25 mars 1973. Björn Bränngård och Willy Josefsson från kloaken. Sändningsplats Stocksund. 48 min.
Radio 88 söndag 1 april 1973. Kjell Höglund berättar att det är 12:e söndagssändningen. Björn Bränngård utlyser tävling: de tio första som kommer till Gröndalsvägen 10 får varsin blombukett. 58 min.

Som en gimmick förde Radio 88 ett propagandakrig mot folkpartiet och dåvarande fp-ledaren Gunnar Helén i avsikt att häckla mot partiets uttalanden om avveckling av SR-monopolet. Det var på den tiden nästan bara fp som uttalade sig i frågan, vilket kunde ge sken att fp var det rätta partiet för alla oss som önskade en radio i fri tävlan mot SR. Men det framgick aldrig i dessa publikfriande utspel att Gunnar Helén vid tillträdet som fp-ledare i själva verket uppställt det som ett villkor att fp under hans ledning inte skulle agera för reklam i radio-TV.

Men målsättningen för Radio 88 var INTE att bryta mot radiomonopolet. Så sa de faktiskt i sina program och även i tidningsuttalanden, och man angrep även radion för dess kolossala storlek och en alltför professionell och byråkratisk inriktning och ville mena att dessa faktorer ofta lämnade den lilla enkla männskan ohörd.:
Aftonbladet 7 april 1973: Vi är ett alternativ till Sveriges Radio - Radio 88 stöder dock radiomonopolet. En helt fri radio skulle bara innebära reklamradio, menar de. Och reklamradio vill de inte ha.

-Vi vägrar ge efter för kvalitetskrav, sade Radio 88, och uppmanade lyssnarna att sända in programbidrag och gav orädda löften att allt insänt skulle sändas ut ocensurerat. Ett "eterns klotterplank", ett "speakers corner" ville de att Nya Radio 88 skulle bli. Men någon skörd på sådana uppmaningar märktes inte i utbudet.

En adress som kom att användas flera gånger för sändningarna var Högbergsgatan 26 B på Södermalm varifrån man sände första gången den 8:e april 1973. Den gången blev de av med en av de transistoriserade sändarna, och Expressen skrev om händelsen :
Expressen 9 april 1973: Polis och televerk stormade piratsändaren - Men vi kommer igen nästa söndag - I nästan tre månader har televerkets pejlingsbilar försökt spåra Radio 88. Igår lyckades man.
Expressen 9 april 1973: En sport för pirater att lura televerket - De sänder på söndagkvällarna, och då är det svårt att få folk till spaningarna, säger radiodirektör Olle Gerdes. -Just det, säger Radio 88. Gissa varför vi lagt sändningarna vid den tidpunkten.
Expressen 13 maj 1973: I höst hoppas Radio 88 på PIRAT-TV - I kväll sänder Radio 88 igen. Det blir sista sändningen. Men Radio 88 kommer igen i höst. Då med TV-sändningar.

Men även andra tidningar gav utrymme åt Radio 88:
DN 7 juni 1973: Politisk trängsel bland piratsändarna - Dom är lite fler nu än vanligt, säger Televerket.
SE 28 juni 1973: Televerket hittar oss aldrig! - Televerkets grejor är bara skit! (pdf-fil 3 MB)

Kanske var det artikeln i Expressen den 13 maj som provocerade polisen att försöka göra den sändningen till Radio 88:as sista. Eller så var det därför att Radio 88 upprepat tre gånger sänt från samma adress, Skomakargatan 23b intill Stortorget i Gamla stan. Polisen hade tagit sig upp på taket där antennen var uppriggad, och sedan helt enkelt följt ledningen ner till vindsvåningen. Men att direkt klättra ner den vägen visade sig riskabelt, så Kjell fick räcka en hjälpande hand och assistera de höjdrädda poliserna ner till balkongen där han fanns. Sedan de tryggt kommit ner blev Kjell dock beordrad att omedelbart stänga av sändaren. Eftersom sändningen ännu inte var riktigt avslutad bad Kjell om att få vänta lite med det, men detta nekades honom. Kjell togs istället med till polisstationen där han arresterades och fick sitta i förhör vid tre tillfällen. Kjell var ärlig och erkände villigt vad som lastades honom men vägrade envist att avslöja några andra inblandade. Därför blev arresttiden lång, 65 timmar, och från polisen hoppades man kanske att kunna trötta hans motstånd. Men Kjell höll fast vid sin tystnad hela arresttiden. När det långt senare blev rättegång erkände Kjell och domen fastställdes till 40 dagsböter á fem kronor.

Men sändningarna och provokationerna fortsatte:
DN 7 juni 1973: Politisk trängsel bland piratsändarna - Dom är lite fler nu än vanligt, säger Televerket.
SE 28 juni 1973: Televerket hittar oss aldrig! - Televerkets grejor är bara skit! säger Radio 88 (pdf-fil 3 MB).
Radio 88 - okänt datum. Kjell Höglund och Björn Bränngård. 47 min.
Radio 88 - okänt datum. Björn Bränngård inleder och Kjell Höglund kommer med inpass senare i programmet. 32 min.
Radio 88 - okänt datum.
Radio 88 - okänt datum.
Radio 88 - okänt datum.
Radio 88 - okänt datum.

en intervju - som gjordes för taltidningen (f. synskadade) Höjdpunkten, där vi hör teknikern Kenneth Andersson (skånsk dialekt) och redaktören Sune Olsson intervjua Björn Bränngård och Kjell Höglund om Radio 88. Inspelningen gjordes på en restaurang på Östermalm.

Anders Bjurström skulle senare även jobba med laglig radio. Efter tiden på Dramatiska Institutet hade han en anställning på Radioteatern, och han stod som producent för en del radioteaterföreställningar. Det var under denna period som han gjorde den dokumentär om Radio 88 (se nedan) som blev sänd med flera repriser och som blev vald att delta som Sveriges Radios bidrag till det årets Prix Italia - en årligen återkommande italiensk festival där radio- och TV-bolag tävlar med utvalda produktioner.
Radio 88 - "musen som röt", eller "brott den dag, det ögonblick vi sänder". Den sanna historien om en piratstations uppkomst och fall, berättad av de som var med. Sänt under rubriken radioteater i SR-P1 första gången den 13 juni 1976.
Röster i Radio TV 11 juni 1976: (artikel om programmet) Ska bara experterna få göra program?
Expressen juni 1976: recension för programmet.
Söderort okänt datum 1976: "Musen som röt" blir SRs bidrag till Prix Italia. Tidningen presenterar de i Solna kommun boende Anders, Kjell och Björn som "södergrabbar".

Anders var en rastlös själ som sällan stannade på samma plats någon längre tid. Han hoppade av jobbet på Radioteatern och jobbade en tid som producent på Annonsbyrån Svea, och det är ju ett sammanträffande att han där från 1979 via närradion skulle komma tillbaka på den tidigare så olagliga frekvensen 88 MHz. Anders blev närradions första programledare vid premiärsändningen, som blev sänd just från Svea. Han blev senare också en självklar ordförande för "paraplyet" över de närradiosändande föreningarna, Stockholms närradioförening. Jag minns själv honom i rollen som en mycket uppskattad ordförande där.

Här vid huvudentrén till Rådhuset i Stockholm finns hugget i sten symboler för "de sju dödssynderna". På bilden ser vi Radio 88-gänget efter rättegången mot Anders och Kjell. Anders ses högst upp och Kjell är femte från vänster. De dömdes för att ha begått den värsta dödssynden - olaga radiosändning. De flesta i gänget bär passande nog Radio 88-tröjor. I mitten av bilden vinkar med högt uppsträckt arm Björn Bränngård, dotterson till konstnären som åstadkom den skulpturala utsmyckningen.

Expressen 4 juni 1973
Revyskådespelerskan Eva Bysing
Sommarpiratens 7 sändningar: Datum Plats 1973-0603 Väsby 1973-0610 Estbröte i Mälaren 1973-0617 Vaxholm 1973-0624 Värmdö 1973-0701 Masmoberget 1973-0708 Bogesund 1973-0715 Tornberget

Vi får anledning att återkomma till ämnet Radio 88 längre ner på denna sida. Men under samma första halva av 70-talet fanns också ett flertal andra pirater.

Den mest livaktiga vid sidan om Radio 88 var Sommarpiraten, vars frontfigur hette Hasse Norén. I hans gäng ingick Kjell Frimert, Berne Högberg och Dan Andersson. Premiärsändningen gick i luften från Upplands Väsby söndagen den 3 juni, och sändningarna fortsatte sedan varje söndag kl 21 på 88,56 MHz. Frekvensen var av naturliga skäl densamma som Radio 88 eftersom det var deras sändare som Sommarpiraterna lånade under 88:ans sommaruppehåll. Radio Sommarpiraten bjöd popmusik med ganska tvärt instuckna reklaminslag som oftast lät som uppläst diktamen utan någon producerad elegans.
SvD söndag 3 juni 1973: Ny pirat i Stockholm - Till raden av piratsändare i Stockholm sällar sig nu ytterligare en sändare som kallar sig Sommarpiraten. Liksom Radio 88 sänder man på FM-bandet, men uppger sig inte ha något samband med denna sändare.

Vad som framför allt utmärkte Sommarpiraten var de intervjuer de gjorde med kända personer. I det första programmet hade Hans och Dan, tack vare sin gemensamma ballonghobby träffat självaste Lennart Hyland (1919-1993) i samband med Ballongdagarna i Gränna. Ovetande om vilka de var följde Hyland med upp i Dans ballong, och väl däruppe passade Hasse på att spela in när Hyland skojade om bland annat olika dialekter, och Hans skjöt också in frågan om hans åsikter om piratradio och om konkurrens i etern, vilket Hyland mycket frimodigt uttryckte sig positivt om.

När inspelningen med Hyland hördes i premiärprogrammet för Sommarpiraten skapade detta uppmärksamhet i pressen, som vi bland annat kan se på löpsedeln här bredvid. Det var sensation när en representant från självaste Radion så öppet uttryckte oppositionella åsikter mot radiomonopolet - Hyland var då dessutom programråd i Sveriges Radios styrelse.
Aftonbladet 4 juni 1973: Lennart Hyland medverkade på piratradion - Jag trodde ju det var ett skämt. Jag kunde aldrig drömma om att det var piratradion som intervjuade mig.

Om Hylands uttalanden i tidningen verkligen var riktigt återgivna citat så var det lögn med hans påstådda omedvetenhet om vilka som intervjuat honom. I denna telefonuppspelning framgår klart att Hyland var medveten om att det var radiopirater som gjort intervjun, och Hyland uttrycker själv att det är OK om de ville sända ut inspelningen :
Lennart Hyland-inspelningen i sin helhet - här tagen via telefonöverföring

I Sommarpiratens andra sändning, den 10 juni 1973, råkade det falla sig så att kung Gustaf VI Adolf (1882-1973) gjorde sitt sista radioframträdande innan hans frånfälle på hösten. Intervjun med kungen var tillkommen efter svåra ansträngningar och förberedelser under Svenska Flaggans dag den 6 juni. Det bjöd på stora svårigheter att komma intill för en intervju, och resultatet blev ett bottennapp som reportage. Kungen, då fyllda 90 år, svarar endast förvirrat på intervjufrågorna - det enda konkreta han säger är "härligt att komma ut till landet [Sofiero]". Nästa fråga verkar missuppfattas och besvaras "Tack så mycket" och på frågan om han haft en arbetsam dag svarar kungen "...blommor som väntar...". Det var hela intervjun innan kungen vinkar och säger avvärjande genom kupéfönstret "Nu får vi gå" vid tågets avgång från Stockholms Central till Kalmar.
Kung Gustav VI Adolf den 6 juni 1973 - Radio Sommarpiratens intervju

En person som hade särskild betydelse för Sommarpiraten var Dan Andersson (1936-1976). Dan var en förmedlande länk mellan Anders Bjurström och Hans Norén så att Sommarpiraten lånade Radio 88as utrustning under deras sommaruppehåll. Dan hade för Radio 88 även stått bakom deras "supporterklubb" och gjorde sammalunda för Sommarpiraten. Idén var att "klubben" tog hand om marktjänsten åt piraten. Det innebar bland annat att piraten öppet uppgav adress och telefonnummer för lyssnarkontakt, vilka alltså var Dans privata. Polisen gjorde husrannsakan, men de hittade inget och det var just tanken. Dan var bosatt på en husbåt som då låg vid Gröndal, men fanns ofta även förankrad vid Lindö-bryggan på Lovön där det fanns ett antal sjögående sportplan angjorda. Ett av dessa, ett MFI-9B på flottörer tillhörde honom själv. Det var ett mycket litet plan med trångt utrymme för två i hytten, och som pilot lyckades Dan skapa intriger som blivit legender bland flygintresserade. En sådan intrig inträffade när Sovjets regeringschef Aleksej Kosygin var på officiellt Sverigebesök 1968. Folkopinionen var ogillande och en demonstration på Sergels torg samlade 2000 protesterande mot besöket. Tage Erlander bjöd Kosygin på den traditionsenliga roddturen, och med detta lyckades han få stenansiktet Kosygin att en kort stund spricka upp i ett gemytligt leende när de rodde ut i ekan på Harpsundssjön. Men leendet stelnade till - både på Kosygin och på säpomännen när Dan Anderssons plan dök upp vid horisonten och sedan landade alldeles intill och, av Dan, gjordes fast vid Erlanders brygga. Överflygning var förbjuden men eftersom inget alls hade sagts om att landa på sjön, så...

Tage Erlander i aktern, Kosygin vid årorna. I fören en Säpo-man.

Dans avsikt var att tala förstånd med Kosygin, vilket han också försökte göra högröstat där han stod på flygplanets ponton och riktade sig ut mot ekan. Utöver allt annat hade han också en förmåga att omge sig med unga tjejer, och vid detta tillfället hade han - som också syns i bilden - lockat med sig en ung dotter till en aktad välbeställd medborgare, som tog mycket illa vid sig av händelsen.

Dan var onekligen med om många spännande saker, men han var också glad i att marknadsföra sig som en kanske mer spännande individ än han egentligen var. Trots allt som påståtts finns han kyrkobokförd, precis som vi andra, och han hade faktiskt ett personnummer, trots alla myter som påstår annat. Här är en inspelning gjord av Kenneth Andersson ombord på Dan Anderssons husbåt i juni 1973, där vi hör Dan Andersson (ej släkting till Kenneth) berätta om sin egen tillvaro och omständigheter kring ballongflygning och kring piratradio.
Dan Andersson berättar ombord på hans husbåt i juni 1973

Men åter till juni 1973 och berättelsen om Sommarpiraten.
Ytterligare en person som intervjuades på Sommarpiraten var sångerskan Eva Bysing (1943), som verkligen uttryckte sig uppskattande om piratradio:
"Jag har svårt att fatta vitsen varför man stoppar radio så här; piratradio, som det kallas. Det verkar sjukt på något vis. Fortsätt med piratradio!"

Pingstpastorn Stanley Sjöberg (1936) uttryckte sig i Sommarpiraten den 24 juni på det här viset:
" [--] Det är väl vad vi hoppas på; en fri radio, en fri TV i det här landet. Det behöver vi. Och det är nyttigt för demokratin för att få frågor allsidigt belysta. [--]"

Enligt artiklarna i tidningarna kostade det 500 kronor per gång för den som ville annonsera på Sommarpiraten. Men ibland fick de inte ut mer än högst hundralappen, och det fick vara bra med det. Ibland skedde betalningen inte heller i pengar, som i fallet Annas Restaurang som ägdes av en Bosse Högberg, som inte ska förväxlas med den då så kände boxaren med samma namn. Där skedde betalningen genom att Hasse och hans kompisar kunde äta fritt och kanske till och med få en bira till maten. Söndagen den 17 juni ställde ett bilföretag, Bröderna Lönnkvists Bil AB, upp med en VW-bubbla värd 1500 kr begagnad. Den var det hägrande priset i tävlingen "Bilrallyt" där vinnaren utlovades just denna VW. Det gällde bara för deltagarna i tävlingen att hitta bilen genom de ledtrådar som här och var klipptes in mitt i programmet.
Sommarpiratens sändning den 17 juni 1973

Bilen hittades, men först vid sändningen en vecka senare, den 24 juni, när en av ledtrådarna var "Alla pirater hamnar här - förr eller senare" och positionen angavs till "59 19 17 nord, 18 02 30 syd". Det var en av pejlarna som hittade bilen vid stora entrén till det då ännu i bruk varande fängelset vid ön Långholmen. Platsen hade valts för den förväntade kalabaliken när folk skulle komma vallfärdande och uppföra sig "misstänkt" utanför fängelseportarna. Kanske skulle fångvaktarna tro att det var förberedelser för en fritagning och larma polisen.
Sommarpiraten fick inför sändningen från Värmdö den 24 juni en fin annons alldeles under Sveriges Radios programtablå i Expressen. Detta fick de som tack för att de sände ut Bengt Kårings snyggt producerade Expressenreklam, som ett år tidigare hade körts mycket på Radio 88. Tidningsannonsen gav även lite snålskjuts för Annas Restaurang; längst ner i annonsen stod "Vi ses och hörs på Annas rest. St Eriksgatan 53 B". I programmet den 24 juni kom plötsligt utan någon tydlig förklaring om vad det är en inspelning gjord ombord på Dan Anderssons husbåt där man hade samlat kollegorna från Radio 88, Radio Sverige och Radio Partaj. Dessutom fanns Åke Wilhelmsson med, känd programledare i debattprogram i TV på den tiden. Hans mål med sitt deltagande var att han ville göra ett reportage om piraterna, men piraterna försökte istället klämma honom på ett uttalande om hur åsikterna var kring TV/radiomonopolfrågan på det för yttervänsteråsikter starkt förknippade TV2. Wilhelmsson menade att det var fritt att ha en åsikt, men den framför jag inte här, sa han.
Sommarpiratens sändning den 24 juni 1973

Hasse hade större strategi-tänk vid val av sändningsplatser än de hade på de andra piraterna. Han var först som pirat att klura ut idén att sända från Bogesundslandet, som de sände från den 8 juli. Pejlarna fick då bäring ut mot Lidingö, men det finns ingen förbindelse över sjön för att sen komma vidare från Lidingö till Bogesund. Att åka runt viken innebär en omväg på cirka tre mil...
Men främst skilde sig Radio Sommarpiratens strategi från Radio 88:s genom att Sommarpiraten oftast sände från Stockholms ytterområden och hade riktad sändning in mot stan med hjälp av en 5-elements yagiantenn - Radio 88 sände ju oftast inifrån stan från hustak och vindar. Hasse hade med hjälp av en topografisk karta hittat Tornberget, 110 möh i Haninge kommun - en av de allra högsta punkterna i Stockholmsområdet. Därifrån skedde sändningen den 15 juli, men sändningen skulle bli den snöpliga finalen för Sommarpiraten där inte bara sändarutrustningen blev beslagtagen - även Hasse åkte fast och fick genomgå polisförhör och i september 1973 blev han vid Södertörns tingsrätt dömd till dagsböter 50 à 5 kr för brott mot radiolagens §10 (1966:755).
Sommarpiratens sista sändning den 15 juli 1973 inspelad via FM men programmets inledning saknas

Vad som är mer trist i minnena efter Sommarpiraten är en pinsam reklam för porrklubben Funny Girl och att Tore, en av de involverade, vid husrannsakan visade sig ha en vapensamling bestående av två k-pistar, fem pistoler och 2674 patroner. Denna värre form av skumma business var helt okända för Hasse men drabbade honom under häktningstiden och gav nog betydligt hårdare tag, och säkert också längre tidsåtgång för förhören än vad som annars var rimligt om det enbart hade handlat om radiobrottslighet. Domen för Tore blev åtta månaders fängelse för olaga vapeninnehav m.m. Efter häktningstiden retade det Hasse mycket att tiden gick så lång - hela två månader - innan han äntligen fick tillbaka sin bil, som ju hade använts vid sändningstillfället, och möjligen att allt kring denna "affär" undersöktes extra noga på grund av vapenbrottet.
(okänd tidning) 20 juli 1973: Radiopirat köpte vapen billigt på Hötorget - Han gör gällande att han är vapensamlare. Polisen ser dock allvarligt på hans vapenintresse.

Radio Sverige, som tidigare sänt under namnet Radio 89 och Radio Alternativ, var en högerpolitisk pirat som drevs av en Peter Nyström. Tidningsuppgifter gjorde gällande att cirka 30 personer jobbade med Radio Sverige, och att tre jobbade på heltid i redaktionen för programmen. Till skillnad mot de flesta andra pirater sände man på vardagskvällarna vid kl 22, måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar på frekvensen 88,65 MHz. Premiären gick torsdagskvällen den 24 maj 1973, och man fick en viss uppmärksamhet i pressen :
DN 25 maj 1973: Ny piratradio i Stockholm - Den nya piratsändaren Radio Sverige började sända på torsdagskvällen. Piratradion blandar musik, politiska tendensiösa angrepp mot regeringens politik.
Fib-Aktuellt 10 juli 1973: Här är Radio Sverige - Bort med Palme! Svenska företagare finansierar illegal radiosändare som sprider antisossepropaganda.
Fib-Aktuellt 10 juli 1973: (fortsättning på artikeln).

Det var valår och s-regeringen fick de värsta slängarna i programmet, liksom andra institutioner inom "rörelsen" och radiomonopolet. Radio Sverige lyckades med sin högerpropaganda provocera sin motpol Radio 88 att återuppta sändningarna, trots att 88:orna ett par veckor tidigare gjort sitt säsongsslut i avsikt att återkomma först till hösten. Radio 88 och Radio Sverige råkade, trots alla olikheter i övrigt, sända på exakt samma frekvens, och den 5 juni valde "88" att omedelbart efter att Radio Sverige stängt sin sändning gå igång med direktsändning och kommentera och avfärda högerpropagandan :
Folkets Röst - söndag 5 juni 1973. Radio 88 med Björn Bränngård går ut i sändning som ett svar på Radio Sveriges sändning.

Trots Radio Sveriges ansträngningar blev det dock fortsatt mandat för samma gamla regering efter valet. Enligt en artikel skulle Radio Sverige senare ha fått ambitioner för fortsatta sändningar men det är okänt om detta förverkligades eller om det bara var en tidningsskröna :
Aftonbladet 12 oktober 1973: Högerradion hotar sända igen - Radio Sverige, piratradion som sänt högerextremistisk propaganda hotar fortsätta sändningarna.

Mälarpiraten var ett projekt som byggde på att sändaren skulle skickas upp till hög höjd med hjälp av fyra väderballonger fyllda med vätgas. Här möter vi återigen Hasse Norén som den huvudansvarige, och Dan Andersson som den flyg- och ballongkunnige medhjälparen. Ytterligare två personer, Per-Olof Sännås och en som kallades Pejlar-Per ingick. De fick god uppbackning från pressen, främst tack vare Sännås, som själv var journalist och skrev om bedrifterna i artiklar i DN. Eftersom sändningarna skulle ske från så hög höjd som 3000 meter ansåg man sig kunna nå hela Mellansverige med en relativt effektsvag sändare.
Expressen 10 juli 1974: Här är den hemliga lilla radiosändaren - Den här lilla, till synes ofarliga tingesten kommer att reta gallfeber på polisen och televerket.

Men om Expressen i ovanstående artikel verkligen visar Mälarpiratens sändare så handlar det om en ytterligt effektsvag leksak av samma slag som den Josty Kit jag beskrev högst upp i början av denna berättelse. En inofficiell provsändning skedde den 11 juli :
DN 12 juli 1974: Mälarpiraten sänder från ballong - På torsdagskvällen började en ny piratradiostation sina sändningar. I en timme hördes "Mälarpiraten" tydligt över hela Storstockholm. Radiosändaren fanns i en väderballong på 3 000m höjd. -Vi kommer att sända varje söndag på 88 MHz i FM-bandet, säger den 25-årige studerande som leder verksamheten. Officiell start blir söndagen 21 juli.
DN 21 juli 1974: Ny piratsändare vill väcka debatt - Sveriges Radio skall få konkurrens. Det ska Radio Mälarpiraten stå för. De startar sina sändningar ikväll, söndag via väderballong.

Provsändningen blev alltså lyckad, men vid den tänkta premiären, söndagen den 21 juli 1974 inträffade det olyckliga att "luften gick ur projektet". Ballongen gick nämligen sönder när hela sändarpaketet skulle puffas iväg på sin färd upp till molnen :
DN 23 juli 1974: Radioballongen kom aldrig upp - Radio Mälarpiraten som skulle haft premiär i söndags fick en snöplig början.

Ett nytt försök gjordes därför påföljande söndag, den 28 juli, men även då misslyckades det. Ballongerna lyfte visserligen upp hela apparaturen, men sändaren visade sig ha blivit feltrimmad, och från sändaramatörer rapporterades att sändningen hade hörts bra på 84 MHz, alltså en bra bit nedanför FM-bandet. Sändningen hördes också med bra styrka i kommunikationsradion på Värmdöbussarna, som normalt använde frekvensen ifråga.

Radio Partaj sände oftast från hustak i Stockholm på 103 MHz med hjälp av taxisändare och bjöd på bra ljud med hjälp av en Tandberg rullbandspelare. Men den var beroende av nätström, vilket var en avgörande faktor i valet av sändningsplatser. De ska ha genomfört fem sändningar på våren 1974 och tre sändningar på hösten innan de fick utrustningen beslagtagen efter sändning söndagen den 22 september. De hade då sänt från ett tak vid Kungsklippan på Kungsholmen med sändaren och banspelaren uppkopplad på vinden där de bekvämt ordnat nätström via provisorisk uppkoppling till närmaste glödlampssockel i taket. Beslaget skedde dock först på måndagen efter att televerkets pejlare blivit kontaktade av sändaramatörer, som enligt artikeln här nedan var först med att hitta sändaren :
DN 24 sept 1974: Illegal radiosändare beslagtagen - En illegal radiosändare, Radio Partaj, beslagtogs på måndagseftermiddagen vid Kungsklippan i Stockholm.

Fortfarande under 1974 förekommer tidningsnotiser om Radio 88, som alltså i mer än två år - i olika skepnader - hade fortsatt sina sändningar. I programmen och i tidningsartiklar kom de med uttalanden som föreföll att ha som enda avsikt att trotsigt provocera mot pejlarna på televerket. De utgav sig för att vara en stor organiserad rörelse med ett 40-tal personer - ibland angav de till och med sin storhet som flera hundra personer som samarbetade om att få sändningarna i luften.
Expressen 21 jan 1974: Radio 88 åtalas - På tisdag åtalas Radio 88 i Stockholms rådhusrätt - två sändare har beslagtagits av polisen. Men igår kväll gick 88-rösten ut igen i etern med lite småprat om att "demokrati på jobbet är bara skit".
DN 13 feb 1974: Radio 88 inför rätta - Vi ville skapa debatt om radions monopol.
Radio 88 - söndag 13 jan 1974 - Anders Bjurström med i stort sett bara en skiva (med Lena Granhagen).
Radio 88 - söndag 20 jan 1974.

Huddinge-Postens löpsedel 22 maj 1974. Det var Radio 88 som angav TV-planer.

Samtidigt intensifierade televerket spaningarna efter Radio 88, och framåt hösten 1974 hade man redan beslagtagit fem sändare. Men i gänget kring Radio 88 fanns också "Pejlar-Bengt" Forsgren, som hade förmågan att ständigt få fram nya sändare så att nästa sändning alltid kunde genomföras när den föregående sändaren blivit beslagtagen. Det fanns enastående envishet och beslutsamhet, men egentligen började gänget så smått att tröttna. Egentligen ville man lämna över alltihop till någon som tog över sändningarna, men samtidigt hade man svårt att bara ge upp. Fortfarande sa man sig vilja stödja monopolet och varnade att fri radio bara skulle leda till att kommersiella krafter skulle ges ökad makt - jämför gärna det uttalandet med dagens oligopolsituation i den svenska radion - jag tror inte 88-orna kunde ana hur rätt de skulle få.

Söndagen den 10 augusti 1974 gjordes ett beslag av Radio 88:as sändare uppe på Hägerstensåsen, på Tomträttsvägen 25. Beslaget undersöktes hos Televerket på måndagen och man fann att det var en transistoriserad sändare som uppmättes till frekvensen 88,5 MHz och en uteffekt om 13 W. Tillsammans med sändaren fanns kassettbandspelaren och blyackumulatorn; ett motorcykelbatteri 12 V 5,5 AH. Antennen var en kryssdipol.

Förutom att Anders, Björn och Kjell uppmanade lyssnarna att sända in programbidrag förekom det även uppmaningar till lyssnarna att ringa en med nummer angiven telefonkiosk som under sändningen var bevakad av Anders. Pejlar-Bengt hade kommit över en hemlig förteckning med nummer till Stockholms telefonautomater - en lista som inte ens polisen fick ut, och det var den som Anders hade nytta av. Han tog emot samtalen och noterade oftast bara den uppringandes telefonnummer, och sedan avslutades samtalet snabbt så att nästa uppringande skulle komma fram. Men efter 5 - 10 minuter var det säkrast att överge telefonkiosken. Efter sändningen ringde Anders upp de telefonnummer han noterat och kunde då under lugnare former samtala med de som ringt. Det här skedde under flera söndagssändningar. Det som man önskade med denna lyssnarkontakt var att få spån till programidéer, att få medhjälpare till sändningarna, men kanske egentligen att hitta personer som helt kunde ta över alltihop, för hur var det egentligen med orken hos de tre huvudansvariga? Artikeln härnedan handlar om en rättegång mot två av dom. Artikeln ger intryck av oförfärad stridslystnad hos piraterna, men egentligen hade de börjat tröttna på att hålla sändningarna igång.
Aftonbladet 26 sep 1974: Demonstrationen sändes i piratradion - Radio 88 protesterade på sitt eget sätt inför rättegången mot dem, som börjar idag. Sändaren och två personer greps. Radio 88: "Vi sänder igen på söndag!" Sammanlagt har nu polisen beslagtagit fem sändare av Radio 88. En ny sändare görs klar i dagarna.
-Det är ingen konst. Vi har ju rutin nu.

Med start i januari 1975 flyttade Anders sändningarna till Norrtälje-området när det började bli lite för hett om öronen att sända från Stockholm. Det började kännas jobbigt att hålla sändningarna igång, men fortfarande visade han upp en anmärkningsvärd oräddhet, och ganska typiskt för honom var när han en söndagkväll lyckades genomföra en intervju av polisen mitt under deras och televerkets sökning av Radio 88:s sändare.
Norrtälje Tidning. 21 jan 1975: Piratradio! Nu har den kommit till Roslagen - I två timmar sände den illegala piratradion Radio 88.
är även artikeln INNE i tidningen.
Norrtälje Tidning. 14 maj 1975: Radio 88 fälldes - "Men vi fortsätter att sända".

Nu började även tidningar med mer vänsterorienterade intressen skildra Radio 88:
Arbetarmakt 9 juni 1975: Intervju med Radio 88 - Stockholms minst sålda piratradio.
Gnistan, 1 augusti 1975: Piratradio för folkets talan - Jagas av polisen och televerket.

Telefonkontakterna som Anders hade fått under hösten -74 ledde så småningom vidare till kontakter med en gruppering som fick ta över sändarutrustningen, och vid övertagandet ingick också det källarförråd vid Karlskronavägen 41-43 i Björkhagen som hade använts som verkstad för bygge av sändare. Med övertagandet förvandlades Radio 88s program från det tidigare bekymmerslösa spexandet till en grövre anarkistisk målsättning. När man hör Anders Bjurström uttala sig i dokumentären "Musen som röt" så uttrycker han sig lite vagt avståndstagande om anarkistgängets mer hårdföra politiska inställning, och det verkar som om övergången från Radio 88 Nr2 till den anarkistiska Radio 88 Nr.3 måste ha skett lite successivt. Detta anarkistgäng genomförde vid sidan om radioverksamheten även ett misslyckat försök att med en bilbomb spränga turistbyrån Spain Tours kontor i Stockholm 1975. Andra i gänget dömdes för två sprängattentat mot McDonald’s på Sveavägen i Stockholm sommaren 1975. Gruppens ledare var Norbert Kröcher (1950), som 1972 hade kommit till Sverige tillsammans med sin dåvarande hustru Gabriele (1951-1995). Båda var efterlysta i Västtyskland, bland annat för bankrån. Efter någon vecka i Sverige återvände hustrun medan Norbert Kröcher stannade kvar. Han lyckades få ett rikligt umgänge bland vänsterpolitiska ungdomar, oftast studenter, i Stockholm, och för dem upplevdes han som en karismatisk och spännande förebild, nästan som en Che Guevara på deras enkla bakgård. Det var känt att han hade rånat banker och hade känningar inom RAF, men i det polariserade 70-talet och bland dessa upproriska vänstersympatisörer var detta meriter som gjorde honom bara än mer spännande. Han bosatte sig hos en flickbekant och tillsammans med henne genomförde han i Sverige två bankrån, bland annat ett mot Handelsbanken i Bandhagen. Efter bankrånen flydde de båda tillsammans till Frankrike där de stannade i några månader. Senare fortsatte de till Kröchers hemstad Berlin, men hans rädsla för att gripas av den tyska polisen drev paret tillbaka till Sverige. Gänget kring Kröcher hade i början hjälpt honom med allt från att skaffa sprängmedel, vapen och pengar, men med tiden började de känna av allt större problem med honom, och han började upplevas som manipulativ, hotfull och mytomanisk.

Norbert Kröcher

Vid händelserna kring Västtyska ambassaden i Stockholm i slutet av april 1975 var Kröcher hemma hos sin flickvän på Agnegatan i Stockholm - för övrigt alldeles nästgårds med Säkerhetspolisens högkvarter. Han följde händelseförloppet på TV och upprördes av behandlingen av den i det gänget ledande terroristen Siegfried Hausner (1952), som mot läkarnas order utvisades ur Sverige till Västtyskland. När Hausner bara några dagar senare avled i de brännskador han åsamkat sig vid ambassaddramat rörde detta upp känslorna och födde planerna att kidnappa Anna-Greta Leijon (1939) som en repressalie för att hon som regeringsråd hade administrerat utvisningsärendet. Avsikten var att använda Leijon för att pressa den västtyska regeringen att ur fängelse släppa de personer som fängslats efter ambassaddramat.

Anarkisterna började kartlägga Anna-Greta Leijons vardagsvanor och gav projektet namnet "operation Leo" efter hennes efternamn. Kröcher började dock tappa sin lyskraft i det anarkistgäng han hade omgett sig med. De såg honom alltmer som en ondskefull drömmare och allt färre kände någon tro på hans idéer. Med operation Leo hade han tänkt sig kunna höja sin status som en jämlike till de hjältar han såg i Baader-Meinhof-ligan. Men egentligen var han inte i samma division som de, framför allt inte intellektuellt. Det har av en del sagts, att de enda som egentligen tog Kröcher på något allvar var Säpo, och frågan är ifall hans kidnappningsplaner hade förverkligats - och lyckats - om han hade fått hållas.

Det hade passerat nästan två år efter Siegfried Haussners död, och Anna-Greta Leijon var genom valresultatet 1976 inte längre statsråd utan en riksdagsman i opposition. Ändå slog Säpo till på kvällen den 31 mars 1977 och grep Kröcher. Morgonen därpå fullföljdes denna blixtaktion och hela det gäng Kröcher omgett sig med togs in för förhör. Säpo hade då under två år spanat på gruppen och kände till Kröchers kidnappningsplaner. Sändningarna från den anarkistiska Radio 88 hade då redan upphört - den allra sista sändningen lär ha skett den 14 september 1975, men i slutet hade sändningarna mer och mer urartat och ibland till och med bestått av öppna gräl mellan de ansvariga. Gänget hade tröttnat på radiosändningarna och även på varandra. I källarlokalen i Björkhagen hittade polisen bland annat ett lager om hela två ton dynamit! I en annan lokal på Katarina Bangata 55, som av gruppen kallats "Folkets fängelse", hittade polisen bland annat sjukvårdsutrustning, pistoler, 200 "spanska ryttare", 15 radioapparater, rökgranater, 15 kilo dynamit, 22 elektriska sprängkapslar, stubintråd, polisuniformer och dessutom den trälåda som var avsedd att användas för att gömma Anna-Greta Leijon i under kidnappningen.
Södertidningen 4 augusti 1977 Radiopiraternas verkstad blev terroristernas dynamitförråd - I Björkhagen har två ton dynamit... (pdf-fil 3 MB).
Lektyr 8 augusti 1977 Han skulle bli terroristligans tekniske expert - För fyra månader sedan slog Säpo till mot Norbert Kröchers terrorliga... (pdf-fil 3,4 MB).

Några år senare, i närradion skildrades Radio 88 så här:
Radiomissbrukarna den 16 maj 1982 i närradio 88 MHz på temat RADIOPIRATER, främst Radio 88. Medv.: Erik (Radio 88) och Mr Cool (Radio 101), Programledare Tony Eckardt med bisittarna Lasse Lundeberg och Anders Klemets. 1 tim.

Följ fortsättningen om de andra FM-piraterna