Redan vid sommaren 1960 var man på Sveriges Radio väl förberedda på att Radio Nord bokstavligt var under uppsegling. Radiosituationen i Sverige berodde knappast på att det gamla monopolföretaget skulle ha haft brister vad gäller insikter eller vilja att göra god radio. Att den radiolyssnande allmänheten länge önskat mer av lätt musik, och överhuvudtaget mer lätt underhållning, var sedan länge välkänt. Negativismen fanns snarare hos den dåvarande regeringen, som ända sen monopolradions start hade sett intäkterna från radiolicenserna som en mjölkko. Under Radiotjänsts första 30 år gick totalt 82 miljoner direkt till statskassan för användning till andra ändamål än den radioverksamhet som radiolyssnarna trott sig betala för. Radiotjänst levde under knapphetens ledstjärna i otillräckliga lokaler på Kungsgatan 8. Ett nytt radiohus började planeras redan på 1930-talet men blev verklighet först 30 år senare. Den svenska radion kom i mitten av 40-talet i jämförelse med andra europeiska radiobolag först på en trettondeplats när man jämförde sändningstid. Jämförelsen med till exempel Finland visade att där var antalet sändningstimmar per år 5000 jämfört med Sveriges 3500, trots att intresset för radio hos det svenska folket var i toppklass jämfört med övriga Europa med antal licensbetalare per capita.

Ända från Radiotjänsts start 1925 hade Telegrafstyrelsen haft en enastående maktposition över radions levnadsvillkor. De hade inte endast teknikansvaret för sändarnätet, de var även avtalsslutande part över Radiotjänst gentemot statsmakten och hanterade licensindrivningen och beslöt också över den finansiella medelstilldelningen till Radiotjänst. Det fanns också fortfarande vid Olof Rydbecks tillträde stora kvardröjande meningsskiljaktigheter och svåra gränsdragningsproblem i ansvarsfrågor mellan Radiotjänst och telegrafverket både vad gällde personaluppdelning och ansvaret för de apparatmässiga resurserna. Utöver att Radiotjänst hade satts under denna besynnerliga motpart var ägarstrukturen uppbyggd så att ett konkurrerande massmedium : pressen och Tidningarnas Telegrambyrå (TT) ägde tre fjärdedelar av företaget. Detta i avsikten att det nya mediet radion troddes kunna bli ett hot mot tidningarna och därför skulle hållas på halster till gagn för tidningarnas fortlevnad.

Behovet av ett radions P2 hade framförts som ett uppenbart behov redan 1923, då det dåvarande statsrådet Anders Örne (s) förde fram sådana visioner i en intervju. Han tänkte sig att man i en kanal skulle samla underhållningen och i den andra kanalen ha de mer folkbildande programmen med föreläsningar och föredrag. Fortfarande, tjugo år senare, i 1943 års radioutredning, fastslogs behovet av en andra radiokanal. Förslaget mottogs först positivt hos regeringen, men det hela sköts ändå på framtiden. En ytterligare tolv års väntan på förverkligandet av den nya kanalen uppstod på grund av teknikkonservatism hos Telegrafstyrelsen. De gick på tvärs mot Radiotjänst om utsändningsförfarande för programmet och angav "trådradio" som det mest lämpliga. Detta system innebar att radioprogrammet distribuerades via telefonnätets ledningar. Radioapparaterna kopplades via en särskild filterdosa till inkommande telefonanslutning, och radion ställdes in för mottagning på långvåg. Detta system byggdes ut för distribution främst i glesbygd. Mot detta system uppställde Radiotjänst tillsammans med radioindustrin kravet att sändning skulle ske via FM-sändare - alltså inte via telefonledningarna - och FM-nätet började så smått byggas upp för distribution i mer tättbefolkade områden.

Under denna tid förekom mycket irritation och konflikter mellan rundradioföretaget och Telegrafstyrelsen kring ansvaret dem emellan på olika områden. Bland annat var sändningstäckningen i många fall usla eller helt obefintliga, vilket drabbade cirka 700.000 medborgare, och åsikten var att man innan någon ytterligare programkanal skulle startas måste tillse att rimlig täckning uppnåddes med den första kanalen, det så kallade riksprogrammet.

När även 1952 års radioutredning poängterade behovet av en andra radiokanal togs vid vårriksdagen 1955 det avgörande beslutet - på tvärs mot Telegrafstyrelsens åsikt - att det nya dubbelprogrammet skulle startas. När detta beslut äntligen hade tagits gick verkställandet imponerande snabbt då P2 den 26 november 1955 fick sin efterlängtade premiär. Den nya kanalen distribueras i glesbygdsområden via trådradio med cirka 150 000 abonnenter, men också de nybyggda FM-sändarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro. Även små mellanvågssändare med låg effekt, bland annat fanns en sådan i det ena av Kungstornen i Stockholm. Dessa sändare var ett alternativ till alla de som ännu inte hade FM-radio. Nyårsafton 1955 läser Anders de Wahl för sista gången "Nyårsklockorna" ("Ring, klocka ring..."), och därmed upphör en då trettioårig kär radiotradition.

Från en tillvaro i diplomatins tjänst i Berlin, Ankara, Washington, Bonn, och som byråchef och UD:s presschef, tillträdde Olof Rydbeck (1913 - 1995) som ny radiochef till Radiotjänst 1955. Under hans femton år i ledningen växte Sveriges Radio från cirka 500 till bortåt 4000 anställda. Från 1 radiokanal växte det till 3, och radiomonopolet utökades även till ett TV-monopol med 2 TV-kanaler. Det som utvecklades mest under dessa år var journalistikens integritet inom företaget, från en artig frågeställare med mössan i hand, till en mer vågad, i värre fall "skjutjärnsjournalistik".

Efter starten 1955 hade P2-kanalen framme vid 1961 inte utvecklats till någonting mera än att man började sändningarna först vid 17-tiden av sparsamhetsskäl. Redan innan starten för Radio Nord gav Sveriges Radios ledning propåer för att förbereda regeringen på att den situationen skulle kunna uppstå att "svenska folkets egen radio" av penningbrist måste vara tyst under dagarna samtidigt som en kommersiell sändare skulle nå stora delar av landet med sina reklamprogram.

Sådan blev också den verkliga situationen vid Radio Nords premiärdag den 8 mars 1961. P1-kanalen hade då sitt vanliga förmiddagsuppehåll, och P2 sände paussignaler; allt i normal ordning.

Innan premiären hade monopolradions anhängare kunnat känna viss tillförsikt att projektet skulle misslyckas - att sändningarna aldrig skulle komma igång. Dessa anhängare fanns inte bara i den socialdemokratiska regeringen och kommunistpartiet – även centerpartiet såg monopolet som viktigt att bevara. Men för denna politiska gruppering brann det nu i knutarna sedan tidiga lyssnarundersökningar visat att Radio Nord blivit en tydlig framgång hos lyssnarna. Det var en prestigeförlust för monopolanhängarna, som upplevde det som ett framsteg mot mer kommersialism och kulturell förflackning - ett hot mot den goda ordning man i mer än 35 år haft i radions monopol.

Vilken metod skulle då tas för att få bort piraten? Här gällde att agera snabbt om inte regeringen skulle förlora kontrollen över radion i vårt land. På allvar, och med närvaro av representanter från fem departement, diskuterades möjligheten att med våld kapa Radio Nords sändarfartyg ute på öppna havet. Även insättande av störningssändningar diskuterades enligt den metod som tillämpades av Sovjet för att störa ut misshagliga radiostationer. Det f örslaget kom ursprungligen från några chefredaktörer inom A-pressen, däribland Aftonbladet och Arbetet. Bägge idéerna föll dock på de internationella förvecklingar som kunde riskeras med så dubiösa aktioner riktade mot mål utanför svenska territorialvattengränsen. På dagordningen fanns också att disklutera möjligheter att genom skattetekniska möjligheter straffa "piraterna" och möjligheter till förbud mot att bunkra mat, att alltså svälta ut piraten. Det var idéer som påminner om hur man ibland försöker bemästra terrorister, och det var möjligen så som regeringen upplevde piraterna.

I ett försök att ändå återfå kontrollen tillsköt regeringen kraftigt höjda ekonomiska resurser till Sveriges Radio med det direkt uttalade uppdraget att konkurrera bort Radio Nord. Stig Olin, producent och legendarisk programchef på Sveriges Radio, sa vid något tillfälle att så här snabbt som under Radio Nords tid hade Sveriges Radio aldrig fått pengar. Det var också direkt från regeringen som ordern att starta Melodiradion kom, och även namnet Melodiradion kom från regeringen.

Steget från ord till handling har sällan varit så kort som i det här fallet. Så sent som på kvällen den 4 maj 1961 togs beslutet på kommunikationsdepartementet, enligt Expressen den 5 maj. Högst 12 timmar senare gick alltså starten för Melodiradion kl. 06 i P2-kanalen med Bo Berntsson som Melodiradions förste hallåman. Denna snabba programändring mötte inga hinder eftersom det normalt annars hade varit sändningsuppehåll i P2 till 17-tiden. Programmet bjöd blandad populärmusik, precis som Radio Nord, men utan de varje timma återkommande nyheterna som Radio Nord hade haft sen nästan en månad. Det som blev den första tidens främsta lockbete för lyssnarna startade den 8 maj - då hördes Pekka Langer mellan 12 och 13 f.f.g. i Det ska vi fira.

Med Melodiradions start inträdde en radikal förändring av radions utbud. Under budgetåret 60-61 uppgick sändningstid för lätt musik till knappt 3300 timmar för att nästa år öka till 6000 timmar, och ytterligare ett år senare till 9000 timmar, vilket innebar att faktiskt långt mer än hälften av hela Sveriges Radios programutbud utgjordes av lätt musik.

De som tidigare ondgjort sig över kulturell förflackning i radion fick nu ännu mer vatten på sin kvarn. Många ansåg detta musikskval ovärdigt Sveriges Radio, som nu ansågs lägga sig platt för den allra tarvligaste smakens pockanden. Vid kanalomändringen 1960 hade P2-kanalen avsatts för att bära fram de lite ”tyngre” programmen, men nu upplevdes den istället bli forum för skvalmusik. För flertalet bland lyssnarna var nyheten ändå mer än välkommen. Inte minst för de som bodde utanför Radio Nords täckningsområde. Men inom täckningsområdet behöll Radio Nord ändå sin dominans om radiolyssnarna.

Torsdagen den 7 juni 1962 inträffade det radiohistoriska att Sveriges Radios sändningar för sista gången avslutades inför natten genom att spela nationalsången. Påföljande dygn inleddes dygnetruntsändningarna och starten för nattradion, som på den tiden gick i P1-kanalen.

Den 7 juli 1962 fick den nya P3-kanalen sin premiär, men än så länge bara över FM-sändare i Hörby och Göteborg. Tre veckor senare hade P3-utbyggnaden kommit så långt att även Stockholm, Sundsvall och Boden hade P3-sändare. Utbyggnaden fortsatte successivt, och 1964 fastslog man att P3-kanalen var utbyggd till samma täckning över riket som de andra 2 kanalerna.

1966, den 12/12 kl. 12, genomfördes den kanalomläggning som i stort kvarstår än idag. Då blev P1 det talade ordets kanal, P2 musikradio med främst seriös musik. P3 blev kanalen där Melodiradion äntligen fick ett hem tillsammans med övriga mer populära program, och för de flesta lyssnare förblev det denna kanal man hade konstant inställd på sina radioapparater. Året 1966 var också det året då en helt ny programtyp såg dagens ljus - "Telefonväktarna" med de populära Moltas Eriksson och Pekka Langer.

Regionalradion med sina nyhetskvartar insprängda i P3, morgon/middag/kväll, omvandlades 1977 till den nya Lokalradion med paraplyorganisationen Sveriges Lokalradio AB - LRAB. Det kolossala Sveriges Riksradio AB, som det omdöpts till 1978, fick 1979 oväntat hård konkurrens av den pyttelilla närradion - i alla fall i ett par års tid innan regeringen - då borgerlig - förbjöd de mest populära föreningarna.

1993 fick Sveriges Radio sin P4-kanal, men samma år fick SR konkurrens av de privata lokalradiostationerna, som numera delats upp i kartellen Stenbeck / Bonniers. Därmed blev också det svenska radiomonopolet till slut brutet (eller omvandlat till ett oligopol) - 32 år efter Radio Nords premiär. Men trots förlusten av sin förra, närmast ämbetsverksliknande position, har det moderna och lite friare Sveriges Radio ändå lyckats ytterligare förstärka sin betydelse som Sveriges viktigaste, och nu kanske dessutom mest omhuldade medieföretag.